Det känns som om jag bor på jobbet just nu. Försöker komprimera tiden för en välbehövlig semester. För första gången i mitt liv ska jag unna mig 3 veckor sammanhängande ledighet. Jag är både spänd och nervös. Kommer jag att kunna varva ner? Är det underbart? Kommr jag att klättra på väggarna? Antagligen en vanlig reaktion för en frilansande karriärista..
Fram till de förtrollade vackorna, är det otroligt att ta till vara på de små stunderna som finns. Att sjunka in i solens värmande famn och låta strålarna nå ända in till själen. Två timmar av salta vindar är som en mental powernap. leta stenar, gäva ner sina ledinska tår i sanden och bara vara.
Hålla min hand i hans, att få några minuter utan att konversera. Bara finnas till. Det är så mycket värt. Låter kanske oskyldigt enkelt för dig som inte testat och bara rusar på i livet. Den korta tid jag fick igår, gör att jag knotar på ett tag till. Trots att det är sämre väder nu, känner jag något varmt som har parkerat i hjärtat som ger mig den nödvändiga extradosen energi.
Drömmen om 21 dagars ledighet känns med ens lite närmare…
Kommentarer är stängda.