För ett tag sen, tog jag med min dotter till Kulturhuset för att titta på årets fotoutställning om fördomar i ungdomars vardag. Utställningen var en del av årets Nollrasismkampanj. Jag vet att hon möter fördomar dagligen, utan att hon kanske ens reflekterar över det ännu. I framtiden kommer hon säkert att uppleva mobbing runt om kring sig, höra konstiga fördomar om människor, pojkar och flickor och förstå hur elaka människor kan vara mot varandra, om de vill. Det är min uppgift som förälder att förklara och själv göra så gott jag kan för att vara uppmärksam över andras och mina egna fördomar. Jag lever huvudsakligen på att vara opartisk i min yrkesroll, men skriver också gärna debattinlägg och krönikor som belyser det jag tycker om verklighetens stora och små händelser. Att vara kritisk med vassa formuleringar kan skapa en lysande krönika. Att vara genuint elak, är bara en oförklarlig egokick.
Inom medievärlden finns det otroligt många profiler som säger och tycker saker, ibland utan att ha något som helst stoppfilter i hjärnbarken. Ett exempel på skoningslös elakhet är krönikören, bloggaren, författaren och lite till – Alex Schulman – som har stor medial makt och argumenterar kring allt och ingenting så fort chansen ges. Han kan uttrycka sig och han kan skriva. Det är fakta. Men han har främst gjort sig ett namn på att vara elak. För några år sen sa han att ”elakhet är en snabb väg till framgång, men det räcker inte i längden.” För herr Schulman har det räckt hela vägen och lite till. Och det skrämmer mig.
Allt för många gånger slinker det av ovana (?) ut rena påhopp ur Alex mun. I säsongsavslutningen av Schulman show, raljerar han kring fotbollsspelaren Guidettis sommarprogram. Utan omsvep öser Schulman elakheter ur sig som ”han måste vara sjuk i huvudet, vad är det för dåre” och ”han måste vara dum i huvudet.” Dessutom tycker han att Guidettis sommarprogram är det mäkligaste han någonsin har hört. Enligt min mening är det nog Regina Lunds pr-kupp för några år sen som toppar det, då hon nästan uteslutande spelade upp sin ny skiva, under den dyrbara timmen. Det kändes märkligt om något.
Det är lika läskigt att höra Alex kaskadkräkande över en person, som det är att se hur han får med sig de inbjudna gästerna i känslosvallet. Han är som en mobbare på skolgården, som tvingar en klasskompis att ta upp en snöblöt, äcklig vante och stoppa ner den i skolväskan. Han skrattar och alla skrattar med honom. Att vara elak på det sätt som Alex Schulman stundtals är, handlar inte om någonting annat än mobbing. Och ingen gör något. Jag skulle kunna kalla Alex Schulman för en patetisk, självupptagen galning med dålig självkänsla, men det saknar subtilitet. Då skulle jag ju gå samma ärende som han. Alltså undrar jag istället om Alex har ”mobbar-tourettes”, vilket i så fall kanske skulle kunna förklara hans utspel ibland. Om inte annat borde han då kunna säga förlåt för de grodor han lämnar efter sig där han drar fram. Att säga ”DET var korkat sagt” är en väsentlig skillnad mot att säga ”HAN/HON är korkad.”
Jag undrar vad Schulman i egenskap av förälder, vill lära sina barn. Ingen förälder borde tycka att det är ok att småttingarna skriker ”du är ju helt sjuk i huvudet” till sina kompisar. Det är i alla fall ingenting jag vill lära min dotter i framtiden…