Sussa sött – på annat sätt

Sommarlovet är här, med ljusa nätter och sena kvällar. Dygnsrytmen blir förskjuten och min lilla dotter sitter ofta och skrotar på sitt rum, eller läser till sent. Eftersom vi slipper de tidiga skollämnardagarna, blir det mysfrukost. Lite längre och lite senare. I augusti, tar det sen någon vecka, innan allt går den normala rytmen igen. Och när novembermörkrets dövande täcke sen lägger sig över landet, är det ingen liten björnungen som stannar uppe till 22 – mörkret verkar sövande på både barn och vuxna. Men det finns småttingar som har svårt att komma till ro. Det finns bekymrade föräldrar som går till doktorn för att deras små inte kan somna. Det finns doktorer som skriver ut tabletter. Med okända, framtida störningar som bieffekt. Det finns föräldrar som aldrig ifrågasätter sjukvårdens råd och beslut. Som tror att de gör det bästa för sina guldklimpar. Eller så skiter de i det.

I både tv och skrivna medier, kommer det rapporter om att sömnmedel skrivs ut till barn/unga mycket mer frekvent nu, än för 5 år sen. En ökning på 170% under den tidsperioden säger en hel del om både läkare och föräldrar. Jag blir förbannad när jag läser om det här. Att gå till doktorn och tro att du ska bli botad med tydlig diagnos och recept i hand, gäller sällan numera. Om det inte handlar om vattkoppor eller sår kanske. Som patient gäller det att vara alert och kritisk. Helst ska man inte vara sjuk när man går dit, utan frisk nog för att ifrågasätta vad som skrivs ut och varför. Den erfarenheten tro jag många delar med mig. Just därför undrar jag hur de föräldrar är funtade, som snällt ger sitt sömnlösa barn starka läkemedel , utan att opponera sig?! (Jag inkluderar inte barn med tex ADHD i den här diskussionen)

Jag undrar om läkarna pratar med de vuxna om andra metoder, innan tabletter blir alternativ? Att utesluta socker kvällstid till exempel? Ger jag min dotter en kanelbulle vid 19, så kan jag räkna med att hon förvandlas till duracellkanin i minst 3 timmar. Som en Gremlin som får mat efter midnatt… Är hon uppe i varv, serverar jag en kopp kamomillte. Har hon svårt att somna, sätter jag på lugn musik eller Astrid Lindgren på cd och jag ser till att hålla hennes rum mörkt. Har dagen varit för spännande så att det är svårt att komma till ro, så stryker jag henne över ryggen tills jag hör hennes snusande på kudden. Det jag vet med mig, är att jag också skulle kunna dra ner på tv-tittandet för henne, när det ligger för nära läggdags. Där kan också Ipaden vara en osynlig bov. Med så mycket information som vi alla blir fullmatade med hela tiden, är det till och med svårt för en vuxen att varva ner. Högläsning är bättre, då min dotter läser först och sen jag. Inte sällan, så snarkar vi båda två efter det…

 Jag är väldigt nyfiken på hur många procent av doktorerna som skriver ut sömnmedel för lättvindigt, utan att överhuvudtaget nämna några av tipsen ovan? Jag är nyfiken på hur många föräldrar som verkligen har testat ”vardagstipsen” innan de bokar en tid hos doktorn? Jag är helt chockad över att ett av läkemedlen (Circadin) skrivs ut till barn, trots att det tydligt står i FASS, att det inte är tillåtet till personer under 55 år. Alla som är föräldrar, vet vad sömnlöshet innebär. Att bära omkring på en kolikbebis natt efter natt, är som mental tortyr. Men vem har sagt att det är lätt att vara förälder. Det är vår skyldighet att försöka till bristningsgränsen, innan vi tar in mer drastiska metoder.

 Sussa inte för sött hos doktorn nästa gång, utan att ifrågasätta vilket beslut som tas. Det är din allra viktigaste människa det handlar om.