Min kropp består till största delen av vatten, kolatomer och House.
Tack vare barndomens ekvilibristiska övningar i den klassiska musikens universum, puttades den tunga dörren till clubmusik upp, från Liszt till Prodigy i en hisnande bergochdalbana. Efter 10 år som DJ (för nu är jag pensionerad) kan jag det här med musik och har skrivit en del om hemligheten bakom. Trots att jag inte spelar aktivt själv längre, måste jag ha mina houseinjektioner då och då. För utan house – inget liv. Jag gör om Faithless budskap och konstaterar att ”God is not a DJ. But House is my religion.”
Under mitt decennium bakom mixerbordet, tillhörde jag en minoritetsgrupp, med tanke på att jag var kvinna. Idag har den procentuella ökningen kvinnliga DJ’s stigit. Däremot finns det en sak som har blivit extra tydligt de senaste åren. Nämligen mina motsvarande manliga kollegors behov av att vara tillsammans i båset. Vissa kvällar då jag lyssnar på någon spelning, kan det vara upp till 5 killar som turas om när det gäller mixning, ljud/ljussättning och puffandet på rökmaskinen. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Allt blir både lättare och roligare med en wingman, absolut, men det känns ändå som om det finns en liten procent feghet i det där. Att hålla ett clubgolv på topp under 5 timmar kräver rätt människa. Det är otroligt slitigt. Med flera aktörer i båset är det som publik dessutom svårare att avgör vem som gjorde den dåliga övergången till nästa låt. Eller tvärtom. Överhuvudtaget slipper man ta ansvar i en gruppkonstellation. Det här får mig att tänka på Swedish House Mafia.
För en månad sen förkunnade gruppen sin splittring i ett PR-strategiskt genialisk drag.. Stockholms tre avskedskonserter sålde slut direkt. Jag har också skaffat mig biljetter. Det ska bli underbart att återigen få stå mitt i ett enat househav av musik, som sveper mig fram och tillbaka som skummande vågor mot en skärgårdsstrand. Och jag gillar många av SHM:s låtar. Gruppen har nu blivit en del av den där folkliga biten av House, som gör att vi kan hitta Absolute House på Statoil. En lika svensk företeelse som sill och pepparkakor. SHM har hittat en lika självklar plats i många hem, som bingobrickan på söndagkvällar. De har gjort musiken lika tillgänglig som glassbilens trygga ankomst en gång i veckan. De är så folkliga att jag numera kallar dem för ”Svenska Husmans Musiker”. De har verkligen lyckats som grupp. Nu senast med den maffiga ”Greyhound”. Men frågan är hur bra de nu kommer att klara sig på tre olika ben? Att Knatte, Fnatte och Tjatte goes solo, ger kanske bara lite mer utspädd hallonsaft till folket. Vi kommer att känna igen deras beats ändå. Men de ger nu också ut sin musik som självständiga musiker, med konsekvenser därefter.
När Sebastian Ingrosso släppte sin ”get it back” kallade jag det för årets tråkigaste treklang i D-moll. Jag vill gärna se att det var något tillfälligt. Jag önskar att killarnas ”tillsammans-sjuka” inte var nyckeln som skapade magin. Att var och en, utan kollaborationer med andra artister, har förmågan att skapa den magiska house som jag behöver för att leva till 100%.