Varje år bestiger en hel drös äventyrslystna personer, Sveriges högsta berg. Det måste vara enormt känsla att stå på toppen av Kebnekaise och blicka ut över landskapet, med vinden som sjunger sin segersång under mösskanten. Drygt 2000 meter över havet, har många upplevt sitt livs höjdpunkt. Nu tillhör även jag den skaran. Berusad av den tillfälliga känslan av världsherravälde har jag äntligen bestigit och besegrat min egen hösta bergstopp. Jag har till och med skapat själva berget.
Det var under min semester som jag fick för mig att ta tag i en utmaning som jag visste skulle innebära många timmar, till och med dagar av ångest och kamp. Att bestiga mitt både själsliga och fysiska berg hemma i vardagsrummet – betyder att sortera och kasta tidningar, som jag samlat på mig under flera års tid. Fram till igår, har jag varit en av få personer, som har varje nummer av Amelia sen starten, i prydliga staplar. Vissa har legat i källaren, och andra har fungerat som en inredningsdetalj som hittills har retat gallfeber på minst 3 pojkvänner under åren. Men en dag står man där. Redo att förändra sina vanor och skapa nya mönster i livets kalejdoskop. Utan att jag visste det, var sommaren 2012 den magiska tidpunkten då det skulle ske. Jag läser otroligt mycket tidningar. Jag gör små hörn, för att komma ihåg den där intressanta artikeln, snygga klädesplagget eller goda receptet. När tidningen i fråga har passerat utgångsdatum, vilket brukar vara 1 år, har jag sen rivit ut det som fortfarande har varit aktuellt och slängt resten. Men på något vis, har mitt system stått still de senaste 4 åren. Tidningshögarna har vuxit under byrån, i kontoret, under sängen, vardagsrummet och i källaren. Jag har varit som ett referensbibliotek för Expressen och Aftonbladets bilagor, Damernas värld, Elle och så Amelia.
När man får inspirationen till att möta en svår utmaning, så gäller det att passa på. Jag har suttit som i trans och systematiskt tagit trave för trave i mitt knä. Scannat igenom, rivit ur, lagt i ämneshög och kastat. Om och om igen. Efter två dagar av monoton syssla, tittade jag ut över det enorma berg jag hade skapat. En sanslös hög som resulterade i 10 fulla kornblåa IKEA-kassar av papper, ca 800 tidningar och många tusenlappar. Min separationsångest som samlaren i mig hade ackumulerat inombords, hade plötsligt förvandlats till triumf. Jag ville lägga mig på toppen och crawla mig nedför slänten. Jag ville bada i högen av triumf. Mitt ”Ameliarekord” är numera brutet, men lika glad för det är jag. Mitt hem är nu rensat och mitt hjärta lättare. Idag är jag oövervinnerlig, där jag står på toppen av hemmets högsta punkt.
Mycket bra tips att ta foton. Ska testas!
Har varit med precis samma som du men har löst det på följande sätt.
När jag sitter med en tidning så har jag mobilen bredvid och när man ser något intressant så fotar jag det och sedan lägger jag in det i datorn där det är katalogiserat för att lätt kunna hitta det jag söker en vacker dag.
Inga högar med gamla tidningar och vips så har man det papperslösa samhället.
Om detta skulle vara något för dig så glöm inte att säkerhetskopiera med jämna mellanrum så inte allt försvinner
Med vänlig hälsning,
Nicklas