← Tillbaka till Improveme Bloggarkiv
Susanne Delastacia

OS avslutningsceremoni – en stel historia

Så har det gått drygt två veckor av sport dygnet runt. OS är över för den här gången. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle sitta i bilen, på väg tillbaka från sommarstugan och lyssna på radioreferat av finalen i handboll. Och att det skulle vara så spännande. Jag förvandlas till en tillfällig idrottspatriot när det är OS-tider. Invigning och avslutning är det bästa. För varje gång, försöker de arrangerande länderna att slå knut på sig själva i ett konstnärligt garnnystan. Självklart var det vackert i år, det var absolut magnifikt när det vackra blombladen fälldes ihop och bildade den olympiska elden och det var imponerande med sagan om Englands historia. Showen serverades med ett överdåd av stora artister. Samtidigt kändes det mer som Storbritanniens turistfilm för inbjudna gäster, än en hyllning till den folkfest det faktiskt är.

Tanken på att så många av världens länder samlas under samma eld för att försvara sina prestationer, är svindlande. Att så många kulturer, religioner, och åsikter samsas inom landets gränser utan problem, borde få mer uppmärksamhet och bättre utrymme. Jag saknade VI-känslan, framför allt i avslutningsceremonin. Stundtals kändes det om att gå förbi en rad artister, i Madame Tussauds vaxkabinett. Snyggt, men för polerat. Jag saknade den unisona känslan av en världslig omfamning. Det fanns bara ett enda nummer, som illustrerade det jag saknade. Emeli Sandés magiska röst och utstrålning, när hon sjöng ”read all about it” gav mig ståpäls. Hon sjöng för alla som fanns i den enorma arenan, hon sjöng för tittarna, hon sjöng för OSS. ”Where all wonderful people…” Under några minuter var det som om hon höll jorden i sin hand och sjöng en öm vaggvisa för planetens befolkning. Trots både levande och döda världsartister, var Emelies sång det som kommer få mig att minnas OS 2012 som starkast. 

Precis som den enkla magin vid OS 1992, när i bågskytten  Antonia Rebollos tände elden, så kan en röst imponera och beröra på ett avskalat sätt. Det rena, enkla och varma – det är vad jag hoppas på till nästa OS.