Att visa framfötterna…

Fötter. Ett väldigt laddat ämne för mig. Jag gillar dem inte. Mina egna kan jag tycka är ganska trevliga, men bara för att jag alltid har målade naglar. Det finns ord som låter fula, som nagel eller dysenteri till exempel. Fötter är ett annat. Säg det långsamt, tre gånger efter varandra så hör du. Fööööttterrr…. Usch. Det här handlar absolut inte om någon fobi, det är bara ett stilla konstaterande, utan kroppsliga reaktioner, att alla borde hålla sina fötter för sig själva. Även i den romantiska bädden, finns det orosmoln på himlen. Sen kväll, lite myselimys och så hörs plötsligt ett främmande raspande ljud. Väl lokaliserat, så kommer ljudet från de lena lakanen! Till synes välfilade och inkrämade hälar som råkar komma åt tyget kan ändå  låta som sandpapper med korn 1200. Nej, fötter ska vara i skor. Där är de förbaskat snygga.

Med bebisfötter är det lite annorlunda. Om det är din egen lilla trollunge det vill säga. Dessutom kallas de då  för fossingar i min vokabulär. Enormt sött. De är oanvända, mjuka och luktar ingenting. Hur gulligt som helst att leka telefon med, så knyttet skrattar så det kiknar. Det här spektaklet kan tyvärr bara pågå i några få år, för plötsligt en dag har fossingarna förvandlats till fotbollsstrumpeluktande fötter med något obekräftat svart under långa naglar. Mamma klipper och duttar duktigt, även när de obligatoriska skolvårtorna gör entré. Men gosandet är över.  

Nu måste vi ju alla ta hand om våra tassar för att de ska hålla länge och på sommaren är det högsäsong för en mer avklädd variant. Så när det dyker upp magiska kurer för att göra fötterna babylena igen, så är det klart Delastacia måste pröva. Jag fick utstå 2 timmars fnittrande från omgivningen, när jag satt i soffan med plastsockor, innehållandes fruktsyror. Jag tittade på film, som var anpassad för behandlingens längd och stapplade sen försiktigt ut i badrummet för att skölja av geggan vid målgång. Enligt instruktionen, skulle magin börja verka efter några dagar. Först hände ingenting. Sen hände ingenting heller. Men…en morgon vaknade jag av det raspande ljudet, som nu lät som elaka kaksmulor i tusentals, på lakanet. Det var jag själv! Gamla hudflagor hängde som  1800-tals tapet på Skansen, kring mina fötter. Jag började ganska fascinerat att pilla. 4 dagar senare, pillar jag fortfarande, men tycker att sensationen har lagt sig. Det är lite som att trycka på bubbelplast i 4 dagars tid. Det förlorar sin udd till slut. Den lena huden påminner visserligen om troll-tossingar, men gör den också mycket mer oförberedd för höga klackar. Jag har aldrig haft så känsliga fötter som efter behandlingen. Skoskav var dagens ord. Eftersom jag inte är en Scholl-tant som strävar efter det foträta i tillvaron, haltade jag runt i jobbkorridoren i förmiddags, innan jag kapitulerade och grävde fram löpardojjorna.  Att kalla mig för ”fjälla” kan inte vara mer rätt än i nuläget och jag börjar tröttna. Insatsen har krävt mer uppmärksamhet till fötterna än jag ville.

 Så fort flagandet är avklarat, kommer jag att gå tillbaka till min trygga fotfil, tillsammans med en fet kräm. Och så njutbar fotmassage efter jobbet, lite då och då. Andra får mer än gärna ägna sig åt mina fotvalv och tår. Bara jag slipper ägna mig åt dina. Ett fotriktigt hyckleri, skulle man kunna kalla det.

Men det står jag för. I högklackat.