Kampen om toarullen

I min familj, bråkar vi inte om någonting oväsentligt. Tandkrämstuben sitter där den ska och toalettlocket är sanslöst nog aldrig uppfällt. Jag slipper se gula revirmarkeringar på ringen, som jag uppfattar som den sista utposten för manlighetens demonstration. Min prins står över sånt tjafs.

Diskussionen om släktens glasäpple som borde stå i fönsterbänken, har jag också sluppit.  Överhuvudtaget för vi ett väldigt harmonisk tillvaro. Fram till nu, det vill säga.  För nu är det kris.

Det handlar om att enas om en jevfla toarulle. Kampen står inte bara mellan mig och en vuxen motståndare, jag har två personer mot mig. Den ena är inbiten ”tomrullesamlare” och påtalar som 8-åring, ett behov av att spara alla tomma toarullar som finns.

Det handlar om att göra en familj av toa-gubbar, som hon uttrycker det. Självklart är det svårt att behålla min enda bekymmersrynka mellan ögonbrynen, till förmån för så intelligenta argument. Sen har vi prinsen i hushållet, som påstår att det är krångligt att nå toapappershållaren och därför demonstrativt alltid ställer objektet på hyllan bredvid. Om jag nu ska ha en så stilig toarullehållare som ändå inte fyller något syfte, känns det som en sammansvärjning mellan en prins och en lill-sessa. De har båda olika motiv för att störa den Delastaciska ordningen.

Personligen, har jag aldrig någonsin följt den kvantiativa ordningen. Tre tusen kineser kan absolut ha fel, är min övertygelse. Jag är trött på att sätta tillbaka den simpla rullen i detta finslipade krig. Kanske vinner jag aldrig, men fortfarande vägrar jag att ge upp. Allt har sin plats, så även hemmets toarulle. Skulle jag hellre ha ett glasäpple i mitt köksfönster? Eller en gul rand på toalettkantens porslinsuniversum? nej, det här är mitt korståg att vinna.

Nästa steg är att involvera superlim i det hela.  Jag skyr inga medel för att vinna kriget i den harmoniska tillvaron. Frågan är bara vem som vinner. DOM eller JAG???…