Under några intensiva timmar, befann sig Tintin i exil. Undanstoppad, dold, fördömd. Självklart är historierna i serierna lika tokiga som kurredutt-problematiken i Pippi. Men det är ett stycke historia. Dåtidens okunskap blir föräldrar och omvärldens skyldighet att förklara för de unga. I situationen med den franske Kalles kaviar look-aliken, kom jag självklart att tänka på barnböckernas influenser överhuvudtaget. I sammanhanget känns det som ett litet granbarr i jämförelse, att reagera så kraftigt mot just Tintin, när vi bland annat gärna läser sagor om en häxa som bränner barn i ugn. Kom ihåg den underbara ramsan om Far som ror och Mor som är rar, eller var det tvärtom? Och vem har inte lånat sagoböcker om manliga hjältar och passiva prinsessor, frihetsberövade flickor och skönheter som väcks till livet genom heimlichmanövern?!
Det krävs lika mycket tid som en deltidstjänst, om man som medveten förälder vill ge sitt barn de bästa förutsättningarna för ett fritt sinne, med förmåga att kunna ifrågasätta konstiga könsroller eller rasistiska tendenser.
Jag är glad över att ha hittat böcker som ”jag är inte söt” eller ”Upptäckar Rakel rekordmamma”, som leker att hon pluppar ut 69 ungar samtidigt och köper ett slott för barnbidraget. Det är också underbart att läsa om den fina prinsessan som var så fin att hon bara bajsade i sömnen. Men en dag gömmer sig en fotograf på den kungliga toaletten… Och boken om drömmar, lär de små med hjälp av lyftflikar och härliga illustrationer att vi skriver brev från oss själva till oss själva, när vi drömmer.
Låt Tintin lugnt stå kvar i bokhyllan, för det finns så mycket bättre alternativ än så. Och den största lycka, är väl om småfolket kommer hem och har massor av frågor som väcker tankar och får dem att växa som människor. Det är upp till oss vuxna att uppmuntra nyfikenhet och ifrågasättande för att ge nästa generation en rik palett av åsikter – och insikter…
Kommentarer är stängda.