Bortser vi från kvinnans ställning i samhället under 50-talet, drömmer jag mig ofta bort till modets vackra silhuett med vidd i kjolen. Audrey Hepburn tillhör en av mina absoluta stilikoner, precis som män som till exempel Cary Grant.
En ledig skrotdag hemma, brukar jag alltid ha på filmkanalen TCM i bakgrunden. Har jag tur, kanske en musikal eller hårdkokt thriller flimrar förbi.
När Hitchockrullen ”North by Northwest” rullade igång för några dagar sen, lät jag det stå på och gick förbi någon gång då och då. Vilket blev mer frekvent när huvudrollsinnehavaren Eva Marie Saint kom in i handlingen. Vilka kläder! Med diskborsten i handen, sjönk jag ner i soffan och blev sittandes. När hon i en scen, var klädd i den här röda kreationen, ryckte jag åt mig mobilen och slängde mig fram mot tv-rutan. Den här klänningen ville jag ha!
Exakt den röda färgen, mönstret, skärningen, allt var som hämtat ur en stilistisk drömkatalog. Jag kommer att gå till en skräddare eller kostymör någon dag och visa precis det här exemplaret för att någon gång kunna strutta runt i samma uppsydda kreation.
Det bästa kom ändå sist, när jag såg vilken ögonblicksscen jag omedvetet hade sparat. Ett perfekt citat, som hämtat ur Anne Taintors kvicka ordspråksbibliotek.
Jag skalar bort 50-talets politiska lager ur kvinnohistorien och skaffar historiska skygglappar när jag drömmer mig bort… Var det inte bättre förr, rent stilistiskt?