Söndag kväll. Klockan är 21.39, vilket betyder läggdags om man som jag ska upp vid 04.20 för att sända morgonnyheter. Men jag kan inte sluta. Att ploga sig igenom ännu en säsong av House of cards, är som att äta ostbågar. När jag har tagit en civiliserad liten hög, övergår begäret plötsligt till en besatt … Läs mer
En Oscar borde vara på sin plats för Forrest Whitaker – som gestaltar butlern Cecil Gaines i filmen ”The Butler”. Den verklighetsbaserade filmen är som ett x2000-tåg som rusar genom de svartas medborgarrättskamp, berättat både utifrån pappan Cecil och sonen Louis. Cecil börjar som en ”housenigger” på 30-talet, men putsar snart bordsilvret i Vita huset … Läs mer
Sexismens vågor slår kraftigt mot mänsklighetens strand i dessa dagar. Reklam – och modebranschen har väl aldrig varit mer under lupp än nu. Förespråkare och motståndare bråkar om den eviga frågan – vad är att betrakta som konst och vad är sexism? Vi kan väl ta oss en funderare på det där med att en … Läs mer
I morse såg jag ett klipp på youtube, med en slags hyllningsfilm till vårt vackra Sverige. En totalt obegriplig film, med blonda hårsvall i motljus, rosiga kinder och brunbrända ben i oskuldsfullt vita kläder. Den amerikanske regissören (som har flyttat till Sverige) kallar konstfilmen för ett kärleksbrev till Sverige. Den är lika tunn, som tjejernas … Läs mer
Efter 3 timmar, är jag lite mör. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om filmen Cloud Atlas. Bara att det känns som sockervadd i magen. En förnöjsam känsla av något behagligt. En påminnelse om att vi alla skapar avtryck i vår tillvaro. Jag måste smälta den lite till, för att kunna ge en … Läs mer
Eftersom jag är så ung som 39 år, så var jag inte ens påtänkt när Alfred Hitchcock gjorde filmen ”Fönstret åt gården”. Antagligen var det tack vare tjocktevens glansperiod när det bara fanns 4 kanaler, som utbudet fylldes med svartvita filmer. Det var som ett smågodislager där jag botaniserade bland stjärnor som Gregory Peck, Grace … Läs mer
När blodet sprutar över plantagens bomullsbollar, är det episkt. När tarmar och blod flyger som projektiler mellan väggarna, blir det patetiskt. Och väldigt Tarantinskt. Filmen Django Unchained är en odyssé i dödandets konst med Tarantinos signum. Alltid med ett starkt motiv bakom, som resulterar i instämmande nickande mellan biofåtöljerna. Redan när jag fick glainbjudan i … Läs mer
Allt hänger ihop. Mörker och ljus, hat och godhet. Och föräldrar och barn. Jag blir förstås smickrad över att vara veckans päron, men framför allt påmind om min stora uppgift som mamma. Det är att ge en liten person den bästa förutsättningen i världen, för att kunna se förmågan att ge kärlek och hantera ondska. … Läs mer
Barnfilmer, det är något jag har svårt för. Inte bara för att de dubbade rösterna oftast är dåligt gjorda, eller för att allt ska vara så hysteriskt hela tiden. Framför allt är det så förbaskat tråkigt att se ännu en film, där könsnormerna presenteras på samma sätt, om och om igen. I kväll har jag … Läs mer
Den första filmen i en serie, är alltid den bästa. Det omedelbara intrycket och chockvågen över någonting nytt och oväntat. Med Matrix var det så, med Twilight-filmerna samma sak. Tills igår. Natten mot tisdag var jag tvungen att hämta igen den senaste delen jag inte hade sett, så jag gick in på Headweb efter sändning och … Läs mer