Diabetes är ett rent helvete, Ljug inte! Del 1 av 3

Jag var 12 år gammal, har precis kommit in i puberteten. Skolan går dåligt, Jag är stenhård på utsidan men egentligen är det så att jag bär på ett monster i min kropp! (Tonårsmonster)

Tiden går och jag blir allt mer ledsen, Jag kunde på kvällarna ligga och gråta floder, Alltså verkligen floder. Varför jag grät vet jag inte! Det enda jag tänker är? Äh vafan jag är ett tonårsmonster med halvtaskigt humör.

Lugn nu lilla Joakim, Sluta tro att du har blivit vuxen under en natt.

Människor i min omgivning märker ganska fort att något är fel, Alltså verkligen fel. Det finns liksom ingen livsglädje i mig längre. Jag håller mig undan, säger inte särskilt mycket. Jag börjar även skita i skolan som jag faktiskt har skött bra fram till årskurs 6.

Jag känner och vet även att något inte är rätt, Alltså jag menar? Inte fan förändras personligheten när man hamnar i puberteten?

Visst, Man har hår på pungen, krasslig röst och kraftiga humörrubbningar men inget mer än så.

Runt det här tiden kommer jag ihåg att det var ganska kallt, eller ja rättare sagt vidrigt kallt. Min kära mor frågade mig varje dag? Jocke? Varför är du så blå om kinderna? Mitt svar är: Mamma håll käften, Man blir så när det är kallt. Grejen är att jag var blå/vit i mitt ansikte dygnet runt. Om jag låg i badet så var jag fortfarande knallvit i hela ansiktet liksom.

Jag hatar sjukhus, jag hatar sjukhus.

Äntligen kanske man inte ska säga men det var en jävla tur att jag uppsökte läkare med tanke på vad som skulle kunna ha hänt om jag inte gjorde det.

Jag kommer ihåg som det vore i går. Jag tar bussen till stan, Jag sover hela bussresan som är på cirka 20 min! Alltså mer än så tänker jag liksom inte. Jag är helt tom i både kropp och skalle.

Det jag väntar på att få höra är rent ut sagt ett rent helvete! Livet total rasar….

Med svinigt tunga ben kliver jag in hos doktorn. Det första han frågar mig efter att han har presenterat sig själv är? Vad har du för symtom grabben? Men snälla gubbe: Säg inte grabb till mig tänker jag.

Efter jag förklarade mina symtom så såg jag ganska direkt på honom att han visste var det var för fel på mig.?

För det första så fick jag spola mina fingrar varma innan han skulle sticka mig med en hemsk nål. Varför han ska sticka mig vet jag heller inte?

Doktorn går i väg och kommer tillbaka efter cirka 5 min och säger att jag har 27,3 i blodsocker. Jag svarar? Jaha och vad är det då? Jag har verkligen inte en aning om vad han pratar om.

Du har drabbats av diabetes!

Jag står fortfarande lottlös och vet varken ut eller in. Doktorn säger så här. Du måste snabbt läggas in på sjukhuset!

Just nu, Jag tar det ganska bra eftersom jag knappt vet vad det är, Jag trodde diabetes var att man måste äta en macka mellan periodpaus i en hockeymatch. Varför? En kille i laget har diabetes och knaprade jämt på en macka i mellan åt. Så hittils är det inga problem. Det man inte vet mår man inte dåligt av!

Fortsättning följer……..

Glöm inte varför jag bloggar under namnet diabetesmannen!

/Diabetesmannen