Hej!
Ja, här sitter man. Bänkad vid köksbordet och tittar ut genom fönstret, jag ser snö och lampor som lyser upp gården. Men jag får inte den där sköna känslan man fick när man var yngre. Man följde julkalendern, öppnade luckor där det fanns en chokladbit i och man skrev en lång-lång önskelista till jultomten.
Jag har på senaste tiden kollat på väldigt mycket film. Och satan i gatan vad jag har blivit inspirerad, jag vill också leva så. Coola kläder, läckert halvbrytande amerikanare och engelskmän. Allt verkar så mycket bättre där borta någonstans. Men nu är frågan, hur kommer jag, just jag. Dit?
Nämen usch, jag låter som en kvinna som tror att kärlek är som på film. Gör den det på riktigt?
Tänk er, en affärsman som genomfört en hel del tuffa transaktioner. Han är helt slut och går rakt ut i gatan, han knäpper med fingrarna och stiger in i sin taxi. Taxin kör honom till hotellet där en fullsatt men även rökig bar väntar. Affärsmannen beställer genast en rökig whiskey och tänder en cigg.
Där sitter han hela natten.
För mycket filmtittande för diabetesmannen va?
/Diabetesmannen