Diabetesmannen : 12 – 13 år gammal – Under mitt första år med diabetes var både lätt men även jävligt svårt. Jag hade precis hamnat i puberteten, kuken växte och jag hade en enorm bastrumma som röst. Jag tror även att jag kastade sönder 5 insulinpennor under det först året. Jag hade noll kontroll över mitt blodsocker. Men på något sätt så kände jag, det här inga problem, inte alls. Ingen jävla sjukdom ska komma och förstöra mitt liv.
Kan även erkänna att jag aldrig någonsin har varit noggrannare med kosten och träningen som jag var under det året. Överlag så klarade jag mig riktigt fint det första året. Min egna insulinproduktion höll i, i ungefär ett halvår vilket gjorde det betydligen mycket enklare.
13-14-15 år gammal – Diabetesen flöt på hur bra som helst, mitt blodsocker var brutalt bra. Jag kände mig oövervinnerlig. Ska jag vara riktigt ärlig så tog jag max 2 blodsocker om dagen, och mätaren visade ständigt blodsocker mellan 4 och 7. Så jag kände, äh, inte fan behöver jag ta mer blodsocker än två om dagen.
16-17-18 år gammal – Diabetesen börjar mer och mer påverka min kropp, på väldigt olika sätt. Min kunskap om diabetes var inte direkt superhög. Jag lyssnade bara på läkarnas order och insåg ganska snabbt att jag måste hitta en egen lösning. Känn av vad kroppen vill, testa dig fram och se vad resultet visar. I stora delar så lyckades jag ganska bra med det. Men under den här tiden så händer något som absolut inte får hända – Min lillasyster får en så pass allvarlig hjärnblödning så hon nästan mister livet. Syrran låg sammanlagt på sjukhuset i över ett halvår.
Jag får agera låtsasfarsa åt mina andra två syskon. Och ja, ni kanske förstår vad som händer? Mitt blodsocker och kropp vägrar att samarbeta, jag var i en sån djup deprisson. Jag åt inget, och det värsta av allt – Jag höll allting inom mig.
Det finns även en till sak som hände under dom där tre åren som jag tidigare har skrivit om här i bloggen.
19-20-21-22 år gammal – Det är nu det verkliga livet med diabetes börjar. Min blogg börjar bli stor, jag blir uppmärksammad i media och jag får ständigt mail om att samarbeta med olika diabetesföretag.
Diabetesmässigt så var jag ganska less, mina hba1c värden var inte direkt jättebra. Trots det så brydde jag mig inte. Jag var nöjd om jag låg på 15 i bs vilket är oehört skadligt i längden. Frågan är, hur fan tänkte jag?
Jag tog diabetesen i sista hand, jag prioriterade alltså min hälsa sist av allt. Hur fan tänker jag liksom? Förmodligen tänkte jag inte alls. Jag festade, hade vidrig attityd och kände mig bäst, snyggast och vackrast.
Efter ett tag insåg jag, livet funkar inte såhär. Vad fan håller jag på med?
Efter ett halvår/år så förändras jag, jag tänker om. Jag är ödmjuk, jag bryr mig om andra människor och lite senare än då så blir jag en förebild för andra diabetiker. Jag driver i dag sveriges största diabetesblogg, jag har grymma vänner och famil omkring mig. Vi bryr oss om varandra som om det vore sista gången vi skulle ses.
Det är mitt motto, lev dagen som om det vore den sista. Uppskatta alltid dina vänner och familj som om det vore den sista gången ni sågs.
Mitt blodsocker just nu : 11,3
/Diabetesmannen
Bra skrivet!! Hoppas att din familj läser det där. Ni har haft det tufft med sjukhus hit och dit. Minns när din mamma ringde till min mamma och grät när du hade fått diabetes. Men du verkar klara det galant 🙂 Sen andra gången hon ringer så är det syster din som ligger på sjukhuset. Det är tufft.