Det finns inte en chans i hela världen att jag skulle dölja min diabetes. Jag menar, inte fan är det mitt fel att jag behöver ta 5-6 sprutor om dagen. Men jag kan erkänna att jag gick undan och tog min spruta första året jag hade diabetes. Fast bara det första. Resten av min tid med diabetes, så har jag gjort allt annat än att försöka dölja det.
Det är nästan så att jag vill att folk ska reagera när jag tar min spruta. Det låter sjukt, men något säger mig att det är bra. Men men. Sån är jag!
Hur gör ni?
/Diabetesmannen
du borde skriva ett peppande inlägg om detta.. jag har haft diabetes i 12 år och vill fortfarande varken prata om det eller visa det. går fortfarande undan och nämner helst inte att jag har någon sjukdom. vet faktiskt inte varför. det är ju inte mitt fel och absolut inget att skämmas över.. men ändå.
jag visar öppet,både som nu när jag har pump eller som i början när jag hade sprutor,o även när jag sticker mig i fingret,framförallt för mina vänner som har barn så dom blir nyfikna o jag förklarar för dom,dom börjar bli riktigt duktiga. Pojkvännens dotter som e 4 kollar sockret på mig,hon fixar allt från o stoppa i nålen,fast jag e ju väldigt uppmärksam o så. Jag va med om på en fest för några årsen att det kom fram en kille jag kände då,o påpeka att det fanns SÅDANA som inte gilla att jag stack mig i fingret öppet för alla o tyckte att jag skulle göra det på toaletten. jag trodde först att han kämta,för jag gjorde det under bordet eller ja inte öppe på bordet lixom o flina till men det va på allvar. jag blev skit förbannad skulle aldrig dölja för nån,visst behöver ju inte lägga upp allt på bordet med människor man inte känner,men du fattar. tro fan att folk har svårt o axeptera sin diabetes o inte vågar visa. i början va det det ända sättet för att man inte skulle fuska eller `skita` i det att göra det när jag behövde. men det är också den ända ggr jag hört,för efter det har jag frågat folk ibland,o ingen har brytt sig. o JAG kommer aldrig bry mig.
Det beror väl på tillfället men ofta så sticker jag, ibland genom jeansen. Känns enklast. Sen har ju Margareta Ribbing sagt att man inte skall ta fram insulinpennan utan man skall ursäkta sig och gå till the ladysroom…
Sara tycker det e ootroligt tråkigt att du tänker så,inte bara för grejen att du inte vågar o så,utan jaghar hört mer omer när man diskuterat med vänner o jobb o så att det har ju även med säkerheten att göra,har hört på flera arbetsställen att dom varit med om det förut att dom haft arb kolegor som inte har sagt nååt på flera år,o då har det oftast kommit fram genom att dom hittat dom livlösa eller helt väck för att sockret varit lågt,o dom fått panik vilket ju e lite onödigt o farligt för en själv också. Du har inget o skämmas över. Jag vet inte hur många ggr dom senaste åren,(har varit sjukskriven i några år o har varit på rehab)inte många som vet hur det funkar men dom flesta otroligt nyfikna o vill veta ALLT typ,så ofta känns det som om man får ha små föreläsningar för folk hur det funkar o dom vill veta vad dom kan göra om det händer nåt. O det tycker jag e jätte bra. För vart sjutton ska dom annars lära sig..
Min mormor har diabetes, min moster fick diabetes nyligen. Jag kan förklara för dig att ingen som har diabetes känner detsamma som du gör för din diabetes.Jag kan inte föreställa mig hur det känns men jag har hum om vad innebär för individen. Det är olika från person till person. Men i grunden är detsamma, hålla sitt blodsocker i schack, mäta sitt blodsocker flera gånger om dagen, tänka på maten, sömnen..Planera(mat,sömn, hålla blodsockret på en jämn nivå) osv. Men jag tror att alla med diabetes har olika besvär.Större eller minder problem.Ingen kan vara stolt över sin diabetes som du kan, det är bra att du kan det men du kan inte förvänta dig att alla ska känna detsamma.Pucko…
Jag skäms inte för min diabetes och visar det öppet. Både när jag hade pennor och nu med pump. Den som inte accepterar att exempelvis att vi tar vårt så nödvändiga insulin vid matbordet, kan ”GÅ och DRA” något gammalt över sig.
Numera bryr jag mej inte om ifall någon ser att jag kollar sockret eller tar insulin t ex på bussen.
Har också fått höra att vissa är rädda för nålstick osv och tycker det är obehagligt att se på.
Då går jag undan, om någon säjer ifrån. Vet ju inte vad de har med sej i bagaget eller om de har någon fobi.
Men håller med er andra om att man borde kunna ta det öppet.
Förr brukade jag skämmas över att ha diabetes (mest i tonåren) men det har ändrat sej helt.
Tack för din blogg Diabetesmannen 🙂
Fick diabetes (1) för ett år sedan (25 år klarade jag mig utan) och en av de första saker som min pappa sa till mig (som också har diabetes) är att jag absolut inte ska gömma mig. Det är inget konstigt eller fult med att ha diabetes! De få tillfällen jag kanske går undan är om man är ute och ska äta och har klänning på sig (och sitter lite illa till) men det är ju inte för att dölja att jag tar en spruta utan för att inte visa hela härligheten 🙂
Assåå, helt ärligt så vet jag inte vad jag ska säga… Din blogg är så enormt givande & peppande! Det tog mig fem år innan jag lyckades acceptera min diabetes och ta sprutorna in public.. Men nu känns det bättre gällande det & jag är så jävla glad över att jag fann din blogg. Bästa på länge. Keep up the good work! 🙂