Det tog 3 år… (Vänskap)

Gymnasiet börjar, nya människor, en oerfaren och väldigt kaxig diabetesman glider in. Min attyityd var inte direkt den bästa. Jag såg mig absolut som snyggast,finast,bäst och även vackrast. Även om någon gemförde mig med Jude Law så var jag liksom mycket snyggare än han liksom, Överdriver? Nej sorgligt nog gör jag inte det. (JAG VAR ETT TROLL!)

Tror nog att alla i min klass såg mig som en äcklig översittare, tror till och med att en i klassen vid namn Gustaf ville klappa till mig. Grabben vid namn Gustaf? Det enda jag tänkte? Varför tror han att han är någon jävla hulligan för? Han är rakad, klär sig med hulliganmärken som burberry och stone island, Sen den där jävla burberry kepsen som han drar ner så långt så han inte ser något för att skärmen är så jävla lång. Men respekt har jag för karln, Med hans armar och bröstkorg skulle han mosa mig som en bebis liksom.

I mitten av 3an i gymnasiet börjar alla få kontakt med varandra ganska bra, Kan ju tyckas att det börjar bli dags för det liksom. Jag har fortfarande samma attityd och har även fått smeknamnet Chefen av nästan alla i klasse, Fan förlåt alla klasskamrater. Kunde ingen ha givit mig en stor fet smäll. Jag var ett svin.

Sluttampen av gymnasietiden är kommen och vi inför att varje fredag så går vi och tar en öl, Såklart är inte hela klassen med. Man umgås liksom inte med alla. Fredagsölen bestod av en råtta som heter Krille och en bredaxlad man vid namn Gustaf.. Krille är den typen som lurkar sig,skrattar,är oseriös och är min föredetta bästa vän som jag alltid hängt med. Gör det även i dag, men tajtare just då. Gustaf är grabben som sitter med sin Newcastle öl, Han är tyst och pratar mest på tilltal.. Väldigt sansad och även blyg om ni frågar mig. Vad tror folk att jag är? KUNGEN? Är det verkligen den uppfattningen man får?

Men ändå är det jag som försöker hålla kontakten med dom i klassen som jag gillar att umgås med, Jag är alltid den som hör av sig till allt och alla? Ingen hör av sig till mig? Vad är det? Varför? Den jag försökte hålla kontakt med var ju just Gustaf vilket gick helt okej, Känner lite att Gustaf tror jag är någon legend, Han tar det lugnt, ger mig dålig feedback, smådissig och är lite småomöjlig att få med ut på en krogrunda.. Tråkigt! Folk tror för mkt om mig.

För fyra månader sen så ringer jag Gustaf, Jag frågar honom? Fan ska vi ta en öl eller? Vi är trots allt gamla halvpolare liksom? Ah men sure säger han. Vi ses och snackar allt från brudar,knulla,jobb,resa och en massa annat som livet innehåller. Tills vi kommer in på att göra ett målarjobb, eller ja rättare sagt han frågar mig? Vill du hjälpa mig med ett jobb? Absolut, vad blir det för pröjs då haha? Efter en vecka börjar vi jobba, vi är helt störda,båda släpper loss, har aldrig haft så kul på en arbetsplats som då, vi kan ju också glädja oss att arbetet blev as bra, eller ja rättare sagt så blev kunden helnöjd!

Så här i dag står vi som ett radarpar, en jävligt märklig vänskap mellan två grabbar, Ingen av oss är varken bögar eller bisexuella. Skulle jag nästan tro om jag läste detta. Men vi älskar liksom kvinnor och det vill vi heller inte ändra på assä!

Att jag även har fått den otroligt manliga snubben att börja blogga är helt fucking otroligt..

Lösningen till denna vänskap: Vi tänker lika, vi är lika, ingen är någonsin omöjlig, litar på varandra, ställer upp på allt förutom sexuella tjänster.. eller?

Sidekick & Diabetesmannen

För att läsa Gustafs syn på detta så klicka här!

D-mannen

/Diabetesmannen