Ganska fort märker jag att man bara bollas från rum till rum på det där jävla sjukhuset, Hemskt jobbigt för ett tonårsmonster. Fast det värsta är att vänta, Jag hatar att vänta!
Till slut får jag ett rum, ett eget rum som tur var. Man brukar ofta få dela rum med någon annan vilket inte hade varit så lyckosamt i detta läge!
Helt plötsligt börjar min kropp bli något redskap som ska kopplas till massa olika maskiner. Det första jag får är dropp, För mig var det mest en jobbig jävla maskin som bara pep hela tiden!
Nu skulle jag tydligen vara fullt redo för all information om sjukdomen, Vad det var? Hur den behandlas? Vad jag ska äta? Hur jag ska planera?
Nu börjar verkligen helvetes tiden på sjukhuset, Och det där med att dom sa att jag skulle vara på sjukhuset i 3 dagar var ju bara skitsnack. Det här tar minst 2 veckor tänkte jag. Det tog till och med 3 veckor innan jag blev utskriven.
Rutiner på diabetesavdelningen: 08.00, Frukost. 09.30, Frukt. Lunch, 11.00. mellanmål 15.00. Middag, 17.00. Kvällsfika, 20.00. Läggdags, 23.00.
Men hur fan ska jag kunna leva så där? Jag blir helt låst. Jag äter väll när jag känner för det. När man är hungrig så äter man.
Jag älskar att sova säger jag till en sköterska, Jag tänker inte gå upp 08.00 bara för att jag måste äta, Hon svarar mig: Du kan ju gå upp och gå och lägga dig sen igen. Jag svara henne illa kvickt: Fuck you. Omogen som jag är så säger jag det. Förlåt!
Helvetet har verkligen börjat när jag börjar förstå mer och mer av sjukdomen jag har drabbats av, Jag väntar bara på att få bryta ut i tårar. Helst av allt vill jag bara skrika!
Men en sak jag har svårt för är att visa känslor öppet.
Under den första tiden var min kära far mitt stöd, Tills han en morgon säger att han ska åka till Stockholm för att coacha vårat hockey lag jag då spelade i, En match jag väldigt gärna hade velat spela.
Så fort han lämnar rummet så förbereder jag mig nästan för att bryta ihop. Jag måste få göra det nu när ingen ser mig.
Tårarna sprutar, Jag är så sjukt ledsen, deprimerad, lusten att leva försvann helt och hållet. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte det här säger jag med en gråtande och skrikande röst! Mitt liv är helt FÖRSTÖRT!
Efter ungefär 5 timmar vaknar jag av att pappa väcker mig och säger att dom torskade matchen, Jag säger inte mycket tillbaka. Jag säger rättare sagt inget alls.
Jag slutar prata helt och hållet, Den enda jag kan prata lite med är just min far. Men all sjukhuspersonal säger jag inte ett ord till. Jag hatar allt som har med sjukhus att göra just nu.
Jag vägrar även att gå till en pzykolog. – Jag är liksom inte störd, Jag har däremot fått en sjukdom som kommer förstöra hela mitt liv.
Ångrar mig i efterhand att jag inte gjorde det, Det hade faktiskt kunna hjälpt mig. Vem vet?
Glöm inte varför jag bloggar under namnet Diabetesmannen!
/Diabetesmannen