Mitt fullständiga namn är Tomas Erik Joakim Mattsson, jag föddes den 9 mars 1990 i Uppsala. Jag minns min barndom som väldigt lugn. Eller ja, det är vad mina förärldrar har sagt. Dom har också sagt att många trodde att jag var en tjej. T.ex. Vad heter eran söta flicka? Som tur är, är det inget jag minns, haha. Åren gick och det var dags för lekis. Jag var blyg, osäker och livrädd. Som tur var hade jag någon form av ”livvakt”. Jag var bästa kompis med klassens största kille, jag kände mig alltid trygg med honom. Trots våran ålder. Genom hela lågstadiet och mellanstadiet skötte jag mig elegant. Jag var ” ursäkta uttrycket” GRYM i skolan. Jag bommade inte ett enda läxförhör.
Men sedan hände något, i sexan drabbas jag av diabetes och mitt liv blir en ren katastrof. Jag skiter i allt och lägger all skuld på mig själv. Livet är sämst. Efter ett par månader repar jag mig och det är dags att börja på högstadiet. Och herregud vad taggad jag var, så ända in i helvete. Men vad händer? Alla mina hockeypolare hamnar i samma klass?! Vilket jag iofs ville. Men vad innebär det här? Jo kaos i 2 års tid. Vi grisar, vi käftar mot lärare, vi slåss och bråkar. Hela-hela tiden. Varje dag hände något nytt. Detta innebar att jag hade både ig varning i Matte och engelska. Kan ni tänka er? Jag som var duktig!? Men jag sabbar allting genom att leka cool.
Det var inte det lättaste att komma åt oss ” hockeygrabbar”. Vi var 5 ytligt stora och vältränade som höll i hop oavsett vad som hände. Om någon t.ex. hade sönder något tog alla på sig skulden! Brödraskap!
Men tiden var kommen, vi var tvugna att ändra vårat beteende vilket vi också gjorde…….
FORTSÄTTNING FÖLJER….
/Diabetesmannen
Känner igen mig så mycket i det du skriver. Fick också min diabetes när jag gick i sexan, och innan jag fick den var jag den ”snälle”, eller ja, jag bråkade inte och var inte så stökig som jag är nu.
Går nu i ettan på gymnasiet och pallar inte bry mig om skolan eller diabetesen, har inte brytt mig om skolan sedan i sjuan och har nu hög frånvaro och flera ig-varningar. Jag pallar inte bry mig om diabetesen då jag ändå bara är hög nästa hela tiden, och inte ens läkarna kan hjälpa mig.
Och jag vet inte ärligt hur jag ska få ordning på min diabetes, på mina värden. Mitt Hba1c har höjts mycket och jag får inte den hjälp jag behöver. Menar, jag har i 3 års tid nu vaknat med höga bs värden på morgonen, kan gå lägga mig på 6 i bs och vakna på 28 bs, och läkarna vet inte varför. Så hur kan dem förvänta sig att jag ska palla?
Jag beundrar dig faktiskt, du är lite som en förebild. Du är så öppen med sjukdomen och du skriver när du är nere och inte orkar, men jag undrar hur får du orken att ta varje spruta och kolla bs hela tiden?
Känner igen mig både i texten och i kommentaren ovan. Jag fick också diabetes när jag gick i sexan, jag var alltid alla till lags innan och skulle aldrig ha vågat säga ifrån om något gjorde mig upprörd eller störde mig. Jag var rätt skötsam i skolan innan jag fick diabetes, hade nästan alltid alla rätt på läxförhör. Men i 7an fick det en total vändning, jag lät ingen ”trampa över mig” jag vågade säga ifrån, både på gott och ont. I 8an bytte jag skola, på avslutningen hade jag under så lång (sen början av 8an) legat för högt i blodsocker, det svängde och var som en jävla gummiboll man kastade iväg. Jag mådde så sjukt dåligt, orkade ingenting, brydde mig inte om någonting mer än att försöka få ordning på blodsockret. Läkarna ändrade doser, bytte insulin osv. Jag kunde somna på bra värde, vakna med 20 i socker. Det resulterade i hög frånvaro, jag hoppade av första året av gymnasiet för jag inte orkade tänka på all skola då jag mådde så dåligt, började i höstas med ny energi men sen vände det igen. Högt blodsocker = frånvaro. Vaknar hög och.. varför gör jag det egentligen? Det är först sen någon dag tillbaks jag räknat ut varför jag vaknar hög. Stress påverkar ju sockret, om jag vet att jag ska till skolan på kvällen när jag går och sover blir jag automatiskt stressad i sömnen vilket höjer sockret, är jag ledig/helg/lov vaknar jag på bra värde. Vet inte hur jag ska få de att gå ihop, blir bara så fruktansvärt trött på att inte orka göra det jag vill.