Vill börja med att tacka alla som tävlat, vinnarna samt lite om Grammisgalan kommer i morgon.
Kom precis hem. Känslan av tomhet ekar mellan väggarna. Ingen är hemma.
Jag dricker, jag pratar och skrattar. Men det funkar inte längre. Alla runt omkring mig är glada. Det är mig det är fel på. Jag har inte haft kul ute på över ett år. Och längre än så. Jag dricker lite till, inget händer.
Vad händer nu?
Man ser dig aldrig ute nuförtiden säger Thomas Svanström. Ni känner honom bara som DJ aka Don Tomaso. Varför ringer du aldrig, säger han utan att mena det.
Det vilar en någon slags skam över att känna så här. Jag är inte den roliga person jag en gång var. Ryck upp dig nu, säger Någon.
Jag tittar på Pias ansikte. Hon har mitt rosa rouge på sig och det liksom glittrar när hon skrattar. Hennes bruna ögon glittrar också. Hon frågar Viktor Åkerström något och så ler dem och jag ler lite också fast än jag inte hörde vad de sa.
Jag går tre varv runt i lokalen. Kanske fyra. Som om jag tror att nästa varv helt plötsligt ska bli annorlunda. Att jag ska träffa någon som ska ta mig bort från allt. Pia presenterar mig för någon jag inte orkar titta på. Jag låtsas som om jag inte hör.
Jag känner jag att jag måste bort. Det är för mycket folk. Och för mycket av ingenting. Jag hämtar kappan. Tvingas prata med någon som står bredvid mig i garderoben. Skyndar mig ut. En bekant stoppar mig och frågar om hon kan få mitt armband från Grammisen så att hon säkert kommer in. Jag sliter loss det neonfärgade bandet och lägger det i hennes hand.
Free at last.
Men gumman. Känslan är alltför bekant, den förlamande insikten om att vara helt ensam mitt bland en massa människor. Därför saknar jag inte mitt vilda uteliv, som jag trodde jag skulle göra. Din blogg har blivit en favorit, ditt sätt att tänka tilltalar mig. Det är alltid något kanske… Och vet du, när allt bara känns skit är den enda vägen upp.
Kram.
Hej. Jag vet oxå hur du känner, visserligen har jag aldrig gått på stureplan eller vistats i de finare salongerna men känslan kan vara desamma oavsett vart man befinner sig, varför inte åka på en weekend och komma bort någonstans, själv med pojkvännen eller kompis? Det är ju en konst att kunna ta hand om sig själv. Hoppas du snart mår bättre.
Juste…Måste bara säga att jag förstår dig precis. Been there done that…Därför gjorde jag mig av med löshåret, det vita håret, implantaten på 700g st och återgick till mitt naturliga jag – omringad bland mina vänner istället för stureplan.se =)
Kram igen/Diana
http://www.dianap.blogg.se
Hej Ellen!
Först måste jag säga att jag inte alls trodde du var 31! Jag trodde du var omkring 23-25 där någonstams. Ta det som en stor komplimang!
Sen läste jag att någonstans du bor i Hammarbysjöstad. Det gör jag också! Så hör av dig om du vill ha en promenad-kompis någon gång =)
Jag är jämt ute och går i krokarna =)
Kram kram/ Diana
http://www.dianap.blogg.se
Hej,
Jag ville bara säga att känslan du beskriver träffade rakt in i hjärtat.. vet vad du menar.. Jag skrev om en fotbehandling förut till tävlingen, men jag ville bara lägga till en sak; ingen skönhetsbehandling kan nånsin bräcka tiden man behöver för sig själv. Bara tänka, fundera över sitt liv, kanske åka bort?
Kram