Ibland känner jag att jag älskar mina bloggläsare lika mycket som mina vänner. Då talar jag kanske inte om de som läser min blogg sporadiskt samtidigt som alla andra bloggar härinne, utan mina trogna läsare som kommer in här varje dag bara för att läsa MIN. Jag vet att det finns några sådana där ute.
Kanske beror det på att jag är en sådan människa som alltid kommer att känna mig lite ensam, innerst inne.
Kanske beror ensamheten på att jag inte har några syskon, och alltid har önskat mig det.
Kanske har jag alltid önskat mig syskon eftersom jag trodde att jag då aldrig skulle kunna bli riktigt ensam.
Vänner kan svika, pojkvänner kan lämna en. Men bloggläsarna återstår.
Kanske låter detta osunt och nästan lite psycho men så känns det.
Dont leave me.
I don’t leave you! ^^ Du är en grymt fin person och jag älskar din blogg.
haha vad söt du är! man vill bara ge dig en bamsekram! jag gillar dig skarpt, det började med att jag hittade dig i sofis mode och jag kände igen mig så mycket i dig att jag var tvungen att söka upp din blogg, inte för att jag är någon slags stalker haha, men eftersom du hade en blogg så varför inte läsa den dåda 🙂 sen dess så har jag varit helt fast i den! keep up with the good work! KRAM
Så fint skrivet.
Kram!
P.S. Vill fortfarande ha Måns gästbloggar som ett återkommande inslag. D.S.
Jag läser alltid din blogg, jag tycker det är så lätt att känna igen sig i dig, du är så männsklig samtidigt som du är så mycker mer än dom flesta 🙂
I’m here! Älskar din blogg, inspireras av dig och kan inte låta bli att länga till nästa inlägg! Och nästa, och nästa, och nästa…