Jag kommer aldrig att förstå mig på människor som inte är känslomänniskor. Vi är liksom två olika arter som talar två olika språk.
Jag säger som Kate Ryan i filmen French Kiss.
Happy- smile. Sad- frown. Use the corresponding face for the corresponding emotion.
Jag har noll procent fasad och kan inga spel. Detta är oftast en nackdel i det ”riktiga livet”. Hade jag däremot ställt upp i en docu-såpa (vilket jag blivit erbjuden flera gånger) hade jag varit en vinnare, eftersom sådana egenskaper gör att man upplevs som mer ”äkta” än de övriga deltagarna.
Jag är oftast glad. Däremot aldrig lycklig. Detta kan ju låta som en paradox men är det egentligen inte alls. Det betyder inte att jag är falsk eller har en fasad, tvärtom.
Att vara lycklig handlar om att vara nöjd och att ha hittat meningen med livet/sitt liv. Även om det bara skulle vara att må så bra som möjligt själv.
Uppenbarligen har ju jag inte gjort det. Och ibland undrar jag hur någon kan vara det såsom världen ser ut. Även om jag själv skulle ha det bra för stunden finns det så många människor och djur som lider att jag aldrig kan vara lycklig i denna värld utan att hitta en högre mening med allt. Att jag tror på Gud och ett liv efter detta hjälper lite, men inte alltid.
Däremot är jag oftare glad än ledsen. Glad är en känsla som sitter på ytan, och om man har tur, når in i hjärtat. Det finns helt enkelt så mycket som kan göra dig glad; roliga vänner, roliga filmer, söta djur, solen, nya skönhetsprodukter, fina kommentarer i bloggen osv.
Jag förstår inte varför många människor stör sig på känslomänniskor som mig, Marie Picasso, Marie Plosjö osv. Är det för att de själva är så kalla och hårda att vi stör deras världsbild genom att verkligen kunna känna saker på riktigt?
I. am. no. robot.
Förstår dig verkligen, är likadan, har väldigt svårt att dölja mina känslor och det är inte så lätt alla gånger men alla kan inte bara put on a fake smile och le när det inte går! Gillar din blogg skarp! /Felicia
vad lustigt att du tog er tre som exempel för det är just de tre bloggarna jag läser, haha! Marie Plosjö verkar fantastisk, ärlig, kreativ och hennes målningar är fantastiska! Marie Picasso verkar ha ett stort hjärta och hennes ord i bloggen berör mig ofta, precis som dina Ellen. Ha en fin kväll, Kram Cassandra
jag känner igen mig precis i din beskriving. Det var länge sen jag var riktig lycklig och fick lyckokänslor, som man får ända innifrån. Glad är jag oftast när jag är med mina vänner, det är dom som förgyller mina veckor. Frågan är bara vad som krävs för att man ska nå till det "lyckliga stället".
Hej, svarar på din kommentar. Jo ibland blev man toksvartsjuk. Speciellt på kvällstid när jag föreställde mig dem mysandes i soffan. Men insåg att kärleken var död eftersomhan ägnade mig så mkt tid. Däremot blev jag ofta ledsen för att han var hennes och det kändes orättvist att hon fick honom på högitder, specielle tillfällen och helgerna. Han var ju min liksom 😉 men nu är han min på riktigt och det var värt väntan 🙂 Kram