Läste ett blogginlägg av Mymlan som hette Dom andra som påminde mig om min barndom. Det är märkligt hur man aldrig är ensam om att känna sig ensam/annorlunda.
Min bloggläsare Esmeralda bad mig att skriva lite mer om barndom så därför tänkte jag göra det.
Såhär skriver bloggerskan Mymlan men det kunde lika gärna ha varit mina egna ord.
”Jag fick gliringar. Massor. Var det inte för att jag var kristen så var
det för mina konstiga kläder, eller något annat. Men jag var inte
mobbad. Jag svarade på tal. ”
Det fanns ingenting som var rätt med mig när jag gick i grundskolan. Jag var jättesmal och hade inga former så folk var antingen avundsjuka (om de själva var överviktiga) eller retade mig för att jag skulle ha anorexia. Vilket jag inte alls hade. Jag var bara naturligt smal. Eller mager skulle man nog kunna kalla det. Mina föräldrar hade (självvalt) i stort sett aldrig pengar. Jag bar nästan uteslutande ärvda kläder som var omoderna och för stora. Jag fick lära mig att pengar var roten till allt ont och att det inte hade någon betydelse hur jag såg ut.
Det fanns några andra i min klass som också var kristna men de hittade andra sätt att passa in genom antingen dyra kläder eller genom att vara bra på idrott. Jag var helt enkelt bara udda.
På låg-och mellanstadiet var jag alltid klassrepresentant. Jag hade nästan uteslutande umgåtts med vuxna och var lillgammal på gränsen till absurdum. Jag var ordentlig och mycket duktig i skolan, frökens gullegris, vilket självklart inte bidrog till min popularitet hos de andra barnen.
På högstadiet var jag trött på att vara pretto och fröken duktig och försökte göra lite revolt mot mina föräldrar. Mina föräldrar märkte hur dåligt jag mådde men drog slutsatsen att det skolan och inte hade något med dem att göra.
När jag började gymnasiet fick jag fortfarande inte gå disco eller träffa några andra kompisar som inte var kristna. Det var totalt förbjudet att testa på att röka, dricka alkohol eller träffa killar.
Bland de andra kristna ungdomarna passade jag såklart inte heller in. Jag var alldeles för full av egna åsikter och längtade bara efter mer frihet och att fylla 18 så jag kunde flytta hemifrån.
Jag inser att man kan ha en värre barndom. Med föräldrar som bråkar/skiljer sig, som slår varandra eller sina barn, tar droger osv. Men för ett barn som var så viljestarkt som mig, och som aldrig fick ha en egen åsikt som inte kom från bibeln eller mina föräldrar, blev detta totalt förödande.
I dag inser de att även fast de gjorde sitt bästa, efter vad de ansåg var rätt, har de gjort mycket fel. Jag var ett barn som fick jättemycket uppmärksamhet men som ändå aldrig blev sedd, eftersom jag inte fick vara mig själv.
Det kan plåga mig än idag. Men jag vet att jag aldrig hade blivit den jag är idag annars och jag gillar den jag är.
Ingen kan idag få mig att inte stå upp för mig själv eller mina ideal, eller för andra som behöver det.
No bullshit-tolerance.
Fina ord Ellen.
Jag kan känna igen mig även om vi har växt upp olika.
Min pappa var alkoholist och mamma är väldigt speciell så jag blev aldrig sedd hemma av den anledningen. Jag kunde vara ute sent, skolka från skolan, dricka alkohol, röka, ta droger, hade sex redan som 12-åring och ingen ringde någinsin hemifrån för att höra om jag ens levde.
Det har gjort mig osäker och jag har inte haft mycket till självkänsla alls. Har jobbat med mig själv dock och idag trivs jag ok med mig själv. Jag skulle inte vilja vara någon annan men jag klarar inte av mig själv ibland heller.
Känner mig ofta ensam och värdelös.
Du berörde mig verkligen med det här inlägget Ellen. Tack.
/Elvira
Kloka ord och tankar Ellen. Tack för att du delar med dig, din blogg är så jäkla intressant och du skriver fantasiskt bra.
Som jag har nämnt tidigare så är mina föräldrar också kristna och jag hade inte lätt barndom.
Jag gjorde revolt mot mina föräldrar redan som 12-åring och den gav sig inte förrän jag var 19 år ungefär. Många jobbiga år med droger och destruktiva förhållanden.
Jag klandrar inte mina föräldrar idag, jag har förlåtit dem för många jobbiga saker som har hänt i min barndom. Jag väljer att inte vara bitter även om det fortfarande kan påverka mig, ibland kommer allt tillbaka och jag känner mig bara… ensam. Jag försöker dock att vara en egen idivid idag, ha mina egna åsikter och bara vara jag.
"Jag var ett barn som fick jättemycket uppmärksamhet men som ändå aldrig blev sedd, eftersom jag inte fick vara mig själv." Det stämmer så bra på mig också, du prickade exakt Ellen! Mamma och pappa hörde mig aldrig, därför hade jag svårt att passa in i tonåren. Jag pratade alltid för mycket eftersom hemma hörde de aldrig mig. Det tog mig år att jobba med det och med mig själv. Men jag säger som du, jag tycker om mig själv idag så jag ångrar ingenting. Alla erfarenheter har format mig till den jag är och jag gillar att vara jag!
Tack för dina ord Ellen, om du visste vad du berör!
Kram Eleonore