Kan dela med mig av en liten berättelse från mitt liv FB, dvs före bloggen.
Detta hände mig när jag pluggade på universitetet i Växjö.
Jag har ju alltid gillat killar som har lite egen stil. Eller en stil överhuvudtaget. Och så gillar jag musikkillar (motsatsen till sportkillar) som antingen spelar själva eller åtminstone har en musikstil och älskar musik.
När jag började Kulturledarprogrammet var det en kille i min klass som hette Robban och hade jättecoola tatueringar och lite rockabilly-stil. Han var lite the strong, silent type men ändå ganska social mot alla i klassen. Utom mig.
Jag trodde att det var för att han tyckte att jag var lite bimbo eller snobbig så jag blev lite besatt av att hänga med honom för att visa hur cool jag egentligen var. Jag gillade minsann också rockmusik och körde min gamla mercedes som en turkisk biltjuv med snuten efter sig.
Till slut, efter all min show-off, visade det sig att han hade tyckt att jag var cool från början och att det var därför han inte vågat prata med mig.
Hur fan gick det till tänkte jag?
Jo, du brydde dig verkligen inte om vad någon tyckte, säger Robban. Du var jättesnygg men gick ändå till skolan typ osminkad med en träningsoverall och ett par slitna skor.
Jag undrar om han än idag hajade att min ”träningsoverall” var en Juicy Couture och att mina ”slitna skor” var Uggs som kostade mer än hela hans garderob.
But thanks for the support!
Idag har vi ingen kontakt, vilket jag tycker suger men det är inget jag kan påverka utan har med hans nya tjej att göra.
Detta var vår låt.
Saknar dig. Du var min bästa vän. Antagligen ska bästa vänner inte vara ett par, men jag saknar dig verkligen som vän.
Tur att man inte är sentimental iaf. (IRONI)
Kommentarer är stängda.