Många har skrivit till mig att ett distansförhållande funkar om det verkligen är kärlek och om båda verkligen vill vara tillsammans.
Självklart är det så. Sann kärlek klarar, kanske inte allt, men verkligen det mesta. Däremot skulle jag inte vilja vara tillsammans under de villkoren. Det som hade hänt är att jag, med största sannolikhet, hade flyttat eftersom jag alltid har satt kärleken i första hand i mitt liv och gillar att röra på mig och se/bo på nya ställen. Jag är dessutom väldigt impulsiv.
Jag har testat distansförhållande en gång när jag var yngre, och det tog definitivt fram mina sämsta, mest krävande sidor!
Nu sitter jag på tunnelbanan på väg till jobbet och är snart framme. Fattar ni att det tar en timme för mig att ta mig till jobbet varje dag. Jag kommer aldrig att vänja mig vid det.