Idag när jag stod på tunnelbanan stod det en 40-årig kvinna brevid mig och förfasade sig över dagens samhälles ytlighet. Jag funderar på att starta en sajt, säger hon till sin väninna. Våga vägra ytligheten, ska den heta säger hon och skrattar förnöjsamt åt sitt eget förträffliga påhitt. Hon är helt osminkad, har en osmickrande, kortklippt frisyr och ett par illasittande byxor. Ja, tänker jag, det är sannerligen lite modigt att gå ut sådär.
För det första vill jag säga att jag tycker själv om att vara osminkad och attse mina vänner utan smink. Men det är något helt annorlunda än att bara inte bry sig om sitt yttre, vilket hon uppenbarligen inte gjorde. Jag ser inget egenvärde i detta. Det är ju samma sak som att ha en intelligent hjärna men välja att inte använda den. Att inte anstränga sig det minsta, att ens försöka göra det bästa av sitt yttre (såväl som inre såklart) är nästan som en diss mot sin omgivning.