Har ni märkt att när man är med sina föräldrar är man fortfarande alltid ett barn? Det är ju det som är så skönt med att komma hem.
När jag är på besök i Växjö ligger jag i TV-soffan som en utslagen hemlös och låter min mamma passa på mig med mat och bag-in-box vin. Emellanåt förmanar hon mig att jag behöver ut och gå för att få frisk luft och motion. Då går jag typ ner till ICA och köper chips.
Det finns två saker jag inte gillar med Stockholm. Nr 1: (som Emelie Matsson redan har påpekat i sin blogg) Jag har flyttat runt en del, men aldrig varit med om en stad med så mycket skitsnack som Stockholm. Folk ljuger varandra rätt upp i ansiktet utan att blinka och hugger varandra i ryggen så fort tillfälle ges att rädda sitt eget skinn. Nr 2: Det ligger för långt från Växjö. Jag vill kunna gå hem till min familj när kylskåpet/bankkontot är tomt eller allt känns fel. När slutar man att vara beroende av sina föräldrar?
Den 28 aug flyttar jag och Måns till en jättestor och fin tvåa i närheten av Globen som vi ska bo i under minst ett halvår. Måns moster kommer tillbaka från sin långvistelse i Tunisien och vill ha tillbaka sin lägenhet här i Hammarby Sjöstad. Jag tycker om att flytta. Inte själva flytten så klart, men att man får chansen att börja om på nytt.
Eftersom jag vet att min chef Daniel läser min blogg vill jag passa på att be om ledig eftermiddagen fredagen den 28e för flytt. Är det okej?
Kram.