Jag och Ellen befinner oss just nu på Spektrakliniken. Ellen har fått bedövningssalva under ögonen och på kinderna där hon ska behandlas. Krämen ska verka i 45 minuter, så Ellen är ganska otålig och nervös nu. Ellen frågar sköterskan om folk brukar skrika när de bli behandlade. Nej, säger sköterskan. Men brukar de säga aj? Ja, får hon som svar.
Nu vill Ellen att jag ska berätta lite om mig själv, så visst – here it goes:
Jag heter Morgan Nikolajsen och är 33 år gammal. Jag är Ellens bästa kompis. Vi har känt varandra i 9 år och jag flyttade upp hit till Stockholm för 2 år sen. Jag jobbar som personlig assistent och personlig tränare. När jag flyttade upp hit till Stockholm så bodde jag först med Ellen och det var precis innan hon träffade Måns. För tillfället bor jag jag inneboende hos en fanatisk AIK:are som jag lärde känna via en vän. Ellen kan vara ganska jobbig, men hon är den lojalaste vän jag någonsin haft med ett hjärta av guld. Vill ni ta del av min syn på livet i Stockholm, kolla in min blogg där jag bjuder på mig själv i form av ego-bilder, träningstips och livsfilosofiska råd. Som ni ser är jag i desperat behov av ny header så om ni känner till någon kvinnlig fotograf som är singel får hon gärna lämna en kommentar nedan. 😉 Jag tycker synd om Ellen som plågar sig själv – hon alldeles för fåfäng. Jag får inte vara med under själva behandlingen, eftersom miljön måste vara steril – Ellen är mycket ledsen för det, eftersom hon behövde någon att hålla i handen – men hon ska åtminstone få morfin (vilket är hennes drug of choice) så då kanske hon klarar sig utan mig. 😉 Var snälla mot Ellen, annars kommer jag och tar er.
Kommentarer är stängda.