Everything happens for a reason.
Det är något jag gärna vill tro på även om jag inte gör det fullt ut. Allt blir mycket lättare att acceptera då. Generellt sätt kan man kalla detta ett deterministiskt tankesätt, dvs allt som sker gör det av en orsak och och är därmed förutbestämt, som att A determinerar B, och att B har hänt utifrån A. Detta fråntar ju oss lite av den fria viljan att själv utforma sitt liv fullt ut då vi endast agerar enligt en redan förutbestämd universell plan. Jag tycker att det låter ganska skönt. Varför skulle liksom vi veta bättre än universums egna lagar? För mig låter det lättare att lyssna på ödet än min egen inre röst, den är väldigt opålitlig.
Det tar oss dock till nästa steg händer allting av en positiv orsak? D.v.s om jag blir sjuk är det då p.g.a att jag behöver lära mig en viktig lärdom, att jag genom att ligga hemma undviker ett misstag som skulle vara ödestiget, eller något liknande? Något man aldrig kan förklara på det här sättet är ju barns död det är ju verkligen alltid meningslöst! Det är väl bara religionen som har försökt sig på att ge en sådan händelse en större mening.
Steg tre. Positivt för vem? Gynnar universums större plan vissa människor och i så fall vilka? Karma?
Vad säger ni?
Tror inte allt händer av en positiv orsak, men jag tror att man kan vända allting till något positivt. Att man definitivt skapar sin egen verklighet och att tankar och ens känslomässiga status påverkar både det som sker, hur man uppfattar det och vad som händer framöver.
Det blir inte roligare än vad man gör det, helt enkelt.
Precis så! 🙂