Jag kommer ju från tennismetropolen Växjö och är ett typiskt tennisbarn. Till min pappas stora besvikelse blev jag ingen pojke, inte ens en pojkflicka och inte ens det minsta sportintresserad. Slår du en boll mot mitt håll springer jag åt det andra.
För cirka en månad sedan fick jag en kommentar, som jag inte lade upp eftersom jag kände att det var ett personangrepp mot min familj, där det stod att han/hon tyckte synd om mina föräldrar. Varför var oklart men det var tydligen pga mig. Trist kommentar men mina föräldrar är det inget synd om. De är jättestolta över mig. Att jag har skaffat 300 högskolepoäng, en kandidatexamen med högsta betyg, fantastiska vänner, är orädd för nya erfarenheter och situationer, flyttade till Stockholm utan att känna en enda person och skaffade ett stort nätverk, tar inte droger, röker inte, ligger inte runt och är snäll mot alla som förtjänar det. Vad mer kan man begära av sina barn?
Visst min mamma hade säkert önskat att jag var lite mer lik henne mindre intresserad av mitt utseende, och mer av skogspromenader och hemmakvällar. Precis som min pappa önskade sig en ny Mats Wilander. Men man kan inte ställa kravet på sina barn att de ska följa i dina fotspår bara att de ska ta hand om sig själva och vara en bra medmänniska.
Citerar min mammas favoritlåt, Ikaros av Björn Afzelius:
Lås inte in dina plantor i ett drivhus.
Låt dem få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Får du visa din avbild respekt
Mina föräldrar försökte påverka och förändra mig när jag var barn men de lyckades inte med det och i efterhand har båda förstått att det var helt fel metod såväl som taktik. Barn som uppfostras för strängt gör revolt. Barn som får välja själva växer och lär sig att skapa egna åsikter.
Nu är jag iaf här i min pappas favoritstad Båstad och kollar på tennis. Cirkeln är sluten.
I love you daddy.
