Idag fick jag samtalet som jag har väntat på i fyra år.
Det var Peter som erkände att han hade stött bort mig eftersom han var ”ung och dum”. Jag tror att han är 28 år nu, som Måns. Jag faller ju alltid för yngre killar. Jag gillar inte ”gubbighet”. Jag gillar inte gubbmage och flint. Men framförallt gillar jag inte den uppgivna latheten hos män som liksom har slutat att bry sig.
Peter erkände alltså att han älskade mig (innan) men varit rädd för att binda sig.
Och nu har det ingen betydelse längre. But it felt good.