Läste precis Anna Hibbs blogginlägg med titeln Min tro och blev inspirerad att skriva lite. Hennes sätt att tro är samma som Måns coh de flesta andra här i Sverige tror jag. Man tror att det finns någon slags högre makt men vet inte riktigt i vilken form.
Jag hade en väldigt sträng, religiös uppväxt som hade mer av en avskräckande effekt på mig än tvärtom. Antingen finns Gud eller inte och jag skulle väl säga att jag till 80-90 % tror att han gör det. Däremot tycker jag att en sådan tro ska komma från något slags intellektuellt ställningstagande. Ex jag tror på Gud för att jag tycker att det verkar högst osannolikt att allt som existerar skulle ha uppstått av en slump, på ett helt random sätt utan någon högre mening eller tanke bakom.
Om man däremot bara utgår från en känsla eller en rädsla, dvs jag tror på Gud för att jag behöver något att tro på, någon att vända mig till när allt verkar hopplöst, då känns det istället nästan som att man själv skapar något fiktionärt.
Förstår ni skillnaden i hur jag menar?
Jag vill tro, men jag vill ju samtidigt inte lura mig själv, så det är viktigt för mig att behålla ett kritiskt, logiskt tänkande.