Update.

Det var en bra kväll i går och till och med bra festivalväder, med undantag av en kort regnskur. Ska ladda över lite bilder senare. Pratade med Jessica igår, vars blogg jag tipsade om innan, och olyckan hon skrev om hände samma kväll som hon skulle ha gått på ett av mina event. Jag fick en konstig känsla av det var så eftersom jag minns att jag träffade henne några timmar tidigare (i skobutiken hon jobbade på) och hon lovade att komma, men aldrig dök upp. Hon är verkligen ett levande bevis på att det är inte vad livet ger dig, utan hur du tar det som är avgörande.  Min mamma är den typ av människa som kan hitta något positivt i allt. Om det händer dåliga saker säger hon alltid att det kommer att göra mig till en bättre och starkare person eller att det fanns någon annan mening. Hur blir man sådan, föds man så? Om man har varit med om mycket positiva saker blir ju höga förväntningar en naturlig följd, men jag skulle säga att min mamma har haft varken tur eller otur i det stora hela. Hon hade ju tur med generna utseendemässigt men en ganska jobbig barndom, så det kan inte bara vara uppväxtmiljön som styr i det fallet. Jag skulle säga att jag varken är positiv eller negativ.  Jag är ofta glad, ofta ledsen, som en typisk känslomänniska. Jag förväntar mig varken positiva eller negativ händelser och lever överhuvudtaget mycket för stunden. Tyvärr har jag lättare för att blicka bakåt än framåt och kan bli väldigt sentimental och känslosam över det förflutna. Och som Jessica skrev är det viktiga att inte anklaga sig själv i efterhand eller tänka ”what if”. Brutal acceptans. Det är som det är och du kan inte ändra på det förflutna. På något sätt är det faktiskt en lugnande tanke.

You are not your past. YOU are now.