Obsessed with Beauty?

Dysmorfofobi, BDD (av engelska Body Dysmorphic Disorder) eller inbillade utseendedefekter är en somatoform störning som innebär inbillad fulhet.

Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering, och ibland till följd av det social fobi. En av ca 100 utvecklar sjukdomen dysmorfofobi . Därmed kan man säga att det är en ganska vanlig sjukdom. Syndromet är lika vanligt bland män som hos kvinnor. Det finns hypoteser om att mellanbarn drabbas mer än andra syskon, men det finns ingen forskning som belägger sådana fakta ännu.

Vanligtvis föranleder syndromet att ”ritualer” formas, till exempel att man utför olika skönhetsbehandlingar, tränar onormalt mycket, brukar anabola steroider, gör plastikoperationer etc. Vissa drabbade anser sig ”beroende” av just plastikkirurgi. Även övrig kroppsmodifikation, som till exempel tatueringar, är inte ovanligt.

Situationen för dem som lider av störningen blir i de allra flesta fall ohållbar i längden. Den drabbade isolerar sig allt mer och mer, för denne är fullt upptagen med sitt utseende, och alla de ritualer det innebär. De som har störningen kan lida så mycket att de inte kan sköta ett normalt liv. Ofta hakar den drabbade upp sig på vissa kroppsdelar, till exempel näsan, och en del undviker att visa sig i vinklar som de är övertygade om att andra ska anse de ser motbjudande ut i, vilket kan leda till ett för utomstående mycket underligt kroppsspråk och beteende. – Wikipedia.

1 på 100 är ganska mycket. Den bra nyheten är att KBT-terapi ska vara väldigt effektivt mot just detta. Jag har aldrig lidit av BDD själv, men kan sätta mig in i hur plågsamt det är. Däremot tror jag att svenska plastikkirurger är väldigt restriktiva och duktiga på att upptäcka samt undvika att operera personer med BDD. Här har läkarna en viktig uppgift och måstevara lite psykologer förutom att göra en objektiv bedömning.

Jag hade ett stort komplex över att jag var så mager som tonåring. Jag vägde som 17-åring 10 kg mindre än jag gör nu. I min släkt (på min mammas sida där jag har ärvt mitt utseende) är kvinnorna långa  (min mormor 1.80 & min mamma 1.77) och väldigt smala med rak figur – och jag ville ha kvinnliga former! Detta hade inget med någon ”inbillad fulhet” eller BDD att göra. Jag blev extremt nöjd med min bröstoperation. Idag är skönhet en hobby för mig – och har inget med ångestladdade komplex att göra. Men jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes. Och jag har en viss obsession för skönhet som har att göra med att jag är estet och perfektionist i min personlighet. Jag är fascinerad av människors utseenden över lag. Något jag har funderat över på sistone är att känslouttryck gör människor vackra. Vissa blir vackra när de är glada och skrattar, medan andra har en sorgsenhet som framhäver det vackra i deras drag. Jag har en faiblesse för människor som gråter vackert. Och inte ”fulgråter” som jag gör. Den typen av beauty-shot som visar ett ”platt”, retuscherat, uttryckslöst ansikte är inte skönhet i mina ögon.

Hittade detta foto av min farfar. I mina ögon var han extremt vacker. Lite som Kapten Von Trapp i Sound of Music. Han var även väldigt blek med mörkt hår, nästan lite Edward Cullen-like. Tycker det något speciellt med män som har aristokratiska, lite större, raka näsor. Dessutom hade han vacker mun och uttrycksfulla, känsliga gröna ögon. Det sadistiska med livet är åldrandet. Idag är min farfar 90 år, sitter på ett äldreboende och kan inte gå eller läsa längre. Han är djupt deprimerad över detta. Men han hör och kan prata bra. Jag försöker att besöka honom minst en gång i veckan och detta är en av anledningarna till att jag har stannat i Växjö så pass länge.

Jag älskar dig Allan.