Krönika om nykterhetens baksida.

Något jag har tänkt på mycket är hur tråkiga människor är EGENTLIGEN (när man själv är nykter). Det har hänt mig två gånger nu att jag har träffat ytligt bekanta man brukar träffa över några glas vin – på en fika istället. Jag har lyssnat på lotto-dragningar som har varit mindre enformiga. Jag är nog inte så mycket för det här med small talk. Inte när personen i fråga maler och maler om sina I-landsproblem. Inte för att jag själv kommer från the school of hard knocks direkt (snarare ett super-curlat ensambarn som inte direkt hängt i de ”tuffare” kretsarna) men när någon klagar över småsaker på sitt jobb är min spontana reaktion: Men var glad att du har ett jobb! Det är inte vad folk vill höra. De vill att man ska gulla med dem och säga Ååh vad jobbigt att det är lite dålig stämning vid kaffekokarn. Riktiga problem för mig är att du är arbetslös med småbarn, kämpar med en missbruksproblematik, har ätstörningar, en man som är alkoholist eller någon i din familj som är döende. Då är jag tjejen du ska ringa. Inte när din läkare inte vill skriva ut Reductil till dig för att du bara har tre kilos övervikt. Jag är nämligen väldigt bra i krissituationer. Jag kör det man brukar kalla ”manlig” problemlösning.  (Alla kvinnliga chefer jag har träffat jobbar också så). Man ältar inte problem – man löser dem! Det de allra flesta vill ha privat är dock ingen doer  – de vill ha en listener. Någon som håller med dem och lyssnar på deras ältande. De vill egentligen inte ändra sin livssituation – bara gnälla av sig lite. Och då behöver jag ett järn.

Jag försöker styra över diskussionen till något intressantare ämne. Lite current events kanske. Avbryter hennes evighets-malande om hennes sambos före dettas olämpliga jobbtider med Vad tror du om Snowden? Kommer han att lyckas hålla sig vid liv? Hon tittar upp och hennes lilla ansikte formar ett stort frågetecken. Sedan lyser hon upp. Jaha du menar Fridas nya. Ha ha ha du är så rolig!