Update.

Har precis avslutat en telefonintervju med en journalist från Aftonbladet som ni kan läsa i deras tidning inom kort, och ska  snart gå en långpromenad i skogen. Att jag skriver mycket om politik just nu är för vi i Sverige står inför vårt viktigaste val någonsin – för kommande generationers skull! Vi har möjligheten att skapa en större känsla av gemenskap och sammanhållning samtidigt som vi kan få ett tryggare land med mindre brottslighet. Ett land där man får mer än 2 år och 4 månader för att rattfull ha dödat en två-åring eller mer än 16 år för att ha skjutit ihjäl sin flickvän i sömnen.

Min politiska åskådning är värdekonservativ. Jag tar däremot avstånd från alla former av religiös eller politisk extremism, fundamentalism och våld. Att det ens finns de som kallar sig nynazister idag tycker jag är helt absurt. Jag kallar inte ens det för politik eller nationalsocialism. Nazismen var en personkult runt Hitler precis som Stalinismen runt Stalin. Två av de mest vidriga människor i världshistorien. Jag fick en kommentar angående ett tidigare inlägg att jag skulle sakna empati. Jag är snarare en överempatisk person på många sätt. Särskilt med människor som är sjuka eller med djur. Eller kvinnor som blir utsatta för sexuella trakasserier och grupp-våldäkter. De jag däremot inte har någon empati för är människor som får asyl i ett land och sedan begår våldsbrott. Om det gör mig känslokall får jag väl leva med det. Realist kallar jag det.