Skadeglädje vs empati.

Jag har funderat på detta. När bloggare eller kändisar lägger upp inlägg fyllt av tragik får de genast fler läsare – det är ett känt faktum. Uppbrott, döda familje-medlemmar, kriminella pojkvänner, missbruk eller till och med viktuppgång ger fler läsare än låt oss säga en förlovning. Gillar vi att läsa dessa inlägg för att vi är skadeglada och njuter av att det går dåligt för människor som är snygga och brukar ha lyxiga liv? Är vi människor så sadistiska av naturen? Eller känner vi empati och går in för att vi bryr oss om denna person, som har blivit en låtsas-vän i vårt vardagliga liv, för att kanske skriva en uppmuntrande kommentar?

Jag kan bara tala för mig själv. Och i mitt fall är det inget av dessa alternativ. Jag följer nästan inga bloggare i dagsläget (mer än kanske Danis och en handfull bekanta) men jag hämtar styrka av det faktum att andra människor går igenom jobbiga saker och kommer ut på andra sidan. Inte oskadda, utan ofta aningen tilltufsade, men med en ny styrka. Kanske ännu lyckligare i slutändan. Det går att leva vidare efter att ha förlorat ett barn, ett ben, en mamma, allt man äger. Oavsett vilken situation du befinner dig i finns det alltid någon som har haft en värre resa, och idag kan le igen. Det skänker mig en trygghet.