Aldrig tidigare har ordkonstnärerna Schulman och Eklund varit så utlämnande som i denna bok – där de en gång för alla gör upp med både trauman och nostalgin kopplade till deras barndom. För den trogna pod-lyssnaren är nästan hälften av berättelserna bekanta men en del stycken, exempelvis den med Alex och hunden, gör mig som läsare lite obehaglig till mods. Ändå fortsätter man att sympatisera med honom, kanske just på grund av hur ”naken” han är i sina berättelser. Sigges berättelser är också självutlämnande men känns något mer tillrättalagda genom sitt mer poetiska uttryck. Trådar spänns från nutid till dåtid, genom historien och sammantvinnas, medan de besöker platser som varit centrala genom barndom och ungdom. TID är definitivt en bok du har svårt att lägga ifrån dig, och som stannar kvar länge i tanken efteråt. Den innehåller nya vinklar på tidsperspektivet. Exempelvis menar Sigge att ”man ömsar skinn ungefär vart sjunde år. En fyrtioåring har då dött fem, sex gånger psykologiskt. I så motto är livet inte någon linjär utveckling”. Titelns ursprung dyker upp först i sista kapitlet, som ett ”Rosebud-moment” och knyter ihop historierna på ett väldigt fint sätt.
Jag ger 4 av 5 i betyg.
188 SEK i webshop