There’s a hole inside me. And it’s were you used to be.

 M ringde mig idag. För första gången på tre månader. När jag ser hans namn på displayen slår mitt hjärta lite snabbare. Så märklig känsla att den person som stått dig närmast under den största delen av ditt liv, som du ringde flera gånger per dag – kan kännas så främmande. Så många gånger jag klickat hans samtal och tänkt  ”Det var bara Morgan, jag ringer upp senare”. Idag är han den person jag helst vill höra ifrån. Och det händer kanske max tre gånger per år sedan han skaffade familj. You dont know what you got until it’s gone är världens sannaste floskel. Jag hade aldrig släppt Morgan om jag hade vetat det jag vet idag. Om jag hade haft lite mognad vid 22-års ålder. Istället för en rebellisk själ och ett bekräftelsebehov lika stort som Gotland. Om jag inte sårat dig på värsta tänkbara sätt. Då hade vi haft en familj nu. Med en tonåring. Han eller hon hade bråkat om hur länge hen skulle få vara ute. Jag hade inte suttit här ensam utan dig. Som tur är, är jag ingen självisk person . Mitt hjärta glädjs åt att du är gift och har en nyfödd dotter. Du är den bästa pappa någon, någonsin kan få.

Men bara när du inte hör. Vågar jag säga så.