”Fan vad livet är konstigt. Här hade jag tänkt berätta om hur livet känns ganska enkelt och liksom kanske nykärlek eller vad fan vet jag. Men det hände så mycket saker nu så det känns inte alls redo och jag är helt paranoid och litar knappt på någon längre.
Jag tror att det är allra mest är fiktion men ibland kanske det andas sanning, eller så är det helt enkelt hundra procent sanning med fiktion i lungorna.
99%
1 %
Det var en torsdag i januari alldeles nyss faktiskt. Jag hade låst in min på toan tidigare och bara hyperventilerat av sorg för jag fick en flashback som inte borde varit där. Hade ju kommit längre än så här, eller hur? Jag tog två Iktorovil 2 mg och drack lite rödvin.
Han och jag lekte sanning och konsekvens. Fast vi körde faktiskt bara sanning för jag hatar verkligen att göra saker. Avskyr konsekvens. Hitta på saker. Frisk luft. Konstiga lekar. Ja, ni vet.I början körde vi typ bara sexfrågor.
Hur många har du legat med?
Har du legat med någon riktigt ful?
Har du legat med någon som är gift?
Vad är det mest pinsamma som hänt när du legat?
Har du legat med nån av samma kön som du?
Och så vidare.
Så hade vi bägge kanske druckit lite mycket rödvin och han frågade ”Pratar du med någon annan om det här du berättat för mig?” Jag svarade ”Nej” och han kontrade; ”Varför inte?
– Jag vill liksom inte belasta de jag älskar med det här. Vill inte ge dom min smärta. Det har varit mina val och det har inte alltid varit rätt men nån gång i livet måste jag välja rätt och det är nu. Måste stå mitt kast genom att bespara andra mer lidande. Räcker att jag har lidit. Får liksom bita ihop. Är du med? Nu är det din tur att fråga. Och kom ihåg. Bara sanning.
– Vad är det mest förnedrande du varit med om?
Jag tömde hela vinglaset i en klunk. Torkade bort rödvinsspillet (för det var verkligen överallt! typ kindbenen var nerkladdade i röd merlot) med baksidan av den grå mjukiströjan. Kändes som att jag redan grät och visste inte vilket jag skulle börja med. Men jag började och det kändes inte ens svårt trots att det var något jag aldrig berättat för någon annan.
– Hm. Okej. Jag har två saker. Du vet när jag eskortade förut? De flesta kunderna var ganska softa. Lugna killar med öronsnäcka och jeep och villa på Lidingö. Deras fruar ringde alltid och jag var alltid lika tyst. Du vet. Så hamnade jag hos en kille…Gud jag hade inte ens min kniv på mig om nåt skulle hänt. Han öppnade dörren och jag såg på en gång att han backat heroin. Bilder på hans familj överallt. Guld. Mattor. Tror han var typ syrian. Vet inte. Han snackade okej svenska. Han frågade om jag ville ha något att dricka. Jag sa vin. Men han hade bara vatten. Jag borde dragit redan då. Han hade ful jävla tofs minns jag. Vi låg. Med kondom. Han gick iväg till badrummet ibland. Hörde hur han meckade där inne. Han var vidrig. Vidrig.
– Vad gjorde han mot dig?
– Han var bara helt vidrig. Jag kan inte…Det spelar ingen roll. Hans varggrin. Saliven. Strykan. Vidrigt. Vi lämnar det. Men jag hade inte kunnat komma därifrån om jag ville. Han var vidrig. Men vet du vad som var allra värst. Jo, när jag skulle gå så betalade han mig i en valuta som inte ens existerar. Typ Monopolpengar? Nåt jävla påhitt var det. Googlade dom och på Forex skrev de att de typ var olagliga att ens föra in i landet. Hopplöst. Men det var det värsta.
Han var tyst. Satt uppkrupen i soffan i sina gråmelerade mjukikläder. Han var snyggare än någonsin. Han tittade på mig. Trodde han skulle svälja men han andades knappt. Jag fortsatte:
– Så var det den andra. Jag var på middag hos killen jag var ihop med då. Han var nyduschad och lite nervös och vi hånglade i köket och hans dotter som också var med frågade pappa vad gör du med flickan och han skrattade och sen somnade jag i soffan.
– Det här är hennes favoritfilt, sa han och stoppade om mig och kysste mig på pannan och jag somnade ännu tyngre och djupare och tryggare.
Jag sov. Som hemma. Lugnt. Tryggt. Spann lite i sömnen. Och jag vaknade av hans röst.
– Din jävla fitta! Vad håller du på med? Vad fan tror du att du håller på med? Fy fan vad jag hatar dig. Jag hatar dig din hora! Hör du det? Jag hatar dig och jag hatar din äckliga feta kompis!
Jag vaknade i soffan. Jag låg och lyssnade på hans skrik. Han var utom sig och hans energi var så nattsvart, stark och brutal att jag nästan började gråta.
Var gästerna kvar? Vad var klockan? Var var hans dotter? Vem skrek han på?
Jag visste inte om jag skulle ligga kvar och låtsats somna om eller om jag skulle stiga upp och se vad som hände. Han var i köket. Jag hörde hur han skramlade med knivar och kastruller samtidigt som han skrek.
Jag reste mig upp, jag var naken, parketten knarrade när jag gick. Jag ville väl att han skulle höra att jag var på väg.
Jag ställde mig vid dörröppningen och tittade på honom. Han var barfota, Adidasbyxorna uppkavlade. T-shirten som han spillt rödvin på låg slängd på golvet.
Han stod böjd över spisen och åt mat ur kastrullen direkt med händerna. Jag tittade på hans ryggrad, hur den rörde sig som en skallerorm. Vad fan vet jag. Gud jag har inte ens sett en skallerorm sen 1996. Men det kändes så.
På skärbrädan, bredvid knivarna och resterna av hackade grönsaker från middagen vi ätit tidigare, låg några linor kokain och hans mobiltelefon. Det lyste fortfarande om den.
Han vänder sig snabbt om och tittar på mig med ögon jag aldrig har sett förut. Hans vänstra öga som brukar vara charmigt lazy efter att han druckit tre glas rödvin var nu helt spänt och klart och stint.
– Vad gör du uppe? Gå och lägg dig igen!
– Va…?
– Vad fan gör du uppe frågar jag dig! Har du tappat talförmågan eller? Är du hungrig? Vill du ha mat? Va?
Jag började backa ut från köket. Mina ögon tårades. Han drog mig till sig.
Han är stark och jag är trött och knappt vaken.
Han tar upp ris och gryta med sina bara händer och kramar det till en stor boll. Han håller fast mig och trycker ihop mina kinder så min mun bildar ett litet O. Han töjer upp min käke.
– Sluta, du gör mig illa, försökte jag få fram.
Han lyssnar inte. Han trycker in maten i min mun och smetar in riset och den starka såsen på mina kinder och i min panna.
– Stick härifrån nu innan jag gör något värre. Stick bara!
Han släpper mig. Knuffar bort mig. Jag skyndar in på toaletten. Tittar mig i spegeln. Några timmar tidigare hade jag sminkat mig vacker i samma spegel. Guldbronsig ögonskugga, brunsotig kajal och tjocka lager mascara. Skirt ljusrosa läppstift som han gett mig en komplimang för en gång. Jag visste att han älskade det. Jag tog bort en klump med ris och torkade bort tomatsås med en bit toalettpapper.Jag smög ut i hallen, plockade ihop mina kläder och stängde ytterdörren tyst efter mig när jag gick.
Det var mitten av november och kylan på gatan var outhärdlig. Klockan var kanske 03.00, lite mer. Jag lyckades vinka in en taxi och var hemma i min lägenhet på några minuter. Det var konstigt, men jag grät inte.
Min mobil ringde. Det var han.
– Var är du?
– Jag har åkt hem.
– Varför då?
– För att du ville det.
– Kom tillbaka. Förlåt mig.
– Nu ligger jag i sängen och ska sova. Vi hörs imorgon.
–Jag var inte sur eller någonting. Men jag kunde aldrig berätta för någon vad han hade gjort. Ingen skulle få veta eller ens ana. Ingen skulle förstå och ingen skulle acceptera att jag fortsatte att träffa honom.
Vi sov tillsammans varje natt efter det. Jag älskade att ligga och hålla om honom. Känna på hans kuk. Lukta honom i nacken. Räkna hans kotor på ryggen. Somna till hans snarkningar och vakna av hans andningsuppehåll på natten eller tidigt på morgonen. När jag vaknade mitt i natten av kramp så tog han bort den och när jag hade mensvärk gav han mig Theraflu och höll om mig. Jag älskade att somna i hans knä och vakna upp av att han satt och strök mig över håret och tittade på mig och berättade hur mycket han älskade mig.
– Jag vet inte vad jag ska göra med all din skönhet, sa han.”
Text hämtad härifrån.