Everybody hurts.

Cory Monteith har i flera intervjuer berättat att han började använda droger redan när han var 13 år gammal. När han var 19 ska han för första gången ha lagts in på ett behandlingshem och i en intervju med magasinet Parade 2011 sa han att han har ”tur som lever”.  Luck eventually runs rout. Finns det någon skådis som inte har eller har haft problem med droger/tabletter eller alkohol? Någon bloggerska som inte har ADHD, panikångest eller ätstörningar? Gynning ägnar ett helt kapitel i boken Ego Woman åt att hylla bantningsmedlet Reductil. Det enda positiva i utvecklingen  är att folk börjar kunna prata öppet om tunga saker. Säkert 50% av Sveriges befolkning äter eller har ätit antidepressiva. Varför är det så viktigt att hålla uppe fasaden? Varför svarar man ”bara bra” när någon frågar hur man mår när man egentligen går sönder inuti. Därför att man vill inte visa sig svag. Men är det inte mycket starkare att våga ärlig. Kanske inte till människor som bara  frågor av artighetsskäl/nyfikenhet men till de som verkligen bryr sig. Det är väldigt få människor förunnat att exempelvis aldrig ha varit i ett dåligt/destruktivt förhållande någon gång i livet. Jag har haft två sådana förhållanden – lyckligtvis båda korta (kortare än ett år). Mitt senaste var bra i tre månader (det är väl ungefär så länge en person kan upprätthålla en fasad) och katastrof de kommande sex. Jobbigast var ändå att försöka hålla uppe fasaden utåt. All energi man lade på att göra ursäkter och låtsas att allt var bättre än det var. Vem hade någon nytta av det?  Energi man kunde ha lagt på att ta sig ur situationen och faktiskt skapa sig ett bättre liv på riktigt. Jag försöker idag att leva ett så transparent liv som möjligt och finns det saker i mitt liv som är negativa så försöker jag plocka bort dem istället för att täcka över dem. Everybody hurts, Sometimes.