Jag vill verkligen rekommendera den vackra filmen Känn ingen sorg, till er som inte hunnit se den än. Handlingen byggs runt Håkan Hellströms poetiska låttexter och fungerar även om man inte älskar Håkans musik. Men varför skulle man inte göra det? Min Håkan-favorit är Bara dårar rusar in, som också finns med i soundtracket. Det är den enda gången jag tycker om att vara känslomänniska. När man kan leva sig in i en känslosam film, som den här. Jag är dock verkligen ingen som lipar åt allt men det känns oerhört skönt när man kan gråta åt en film ibland, nästan som en terapi-session där man bearbetar sin egen sorg. Här är mina främsta ”gråt-filmer”:
1. Höstlegender (typ hela andra halvan av filmen)
2. Breaking the waves (kyrko-scenen när församlingen kastar sten på Emily Watson)
3. Moulin Rouge (slutet)
Vilken film får er att gråta?
Intressant hur filmsmak och vilka filmer man gråter till kan vara så olika, jag tror att man ofta refererar till sig själv, erfarenheter och vad man själv är mest känslig för, alla är vi olika. Höstlegender gråter jag själv endast när Tristans bror Samuel blir skjuten och hjälplöst skriker efter sin bror, och Tristan skrikande springer genom eldhavet av kulor. Annars tycker jag det är en film om svek, bröder sviker varandra då de vill åt samma kvinna som i sin tur går från en bror till en annan, jag blir mer frustrerad än ledsen, samtidigt som jag lider med Tristan.. Och du skriver att du i din tur, gråter dig igenom sista halvan av filmen, väldigt intressant hur olika vi alla är 🙂 Jag var ett känslomässigt vrak och grät som ett barn, när jag såg filmen: Hachi: A dog’s tale. Det är lite som du skriver, som en terapi-session..
Håller med!!
King Kong, Water for Elephants… alla filmer där djur far illa. Hua!