Här är en bild på mig, min kompis Sofia som också kommer från Växjö och Morgan, min bästa killkompis och även ett ex om man nu ska räkna så långt tillbaka i tiden som 10 år.
Jag har därför tur att min pojkvän inte är särskilt svartsjuk. Jag däremot är ganska svartsjuk av mig och skulle nog inte palla med att Måns hängde med sina ex. Så det är tur för mig att han inte har det minsta intresse av det heller.
Det är konstigt det här med förhållanden. Ena stunden lovar man att vara tillsammans för alltid men när/om det blir slut så träffas man bara inte mer. Det är lite som om den andre har dött. Ena dagen säger man ”jag älskar dig” och ”du är min andra hälft” osv och några veckor senare hälsar man inte ens på varandra på gatan. Så var det för Måns och hans senaste ex och för så många andra, även för mig vissa gånger. Men jag kommer aldrig sluta att tycka att det egentligen är ganska konstigt att det kan vara så.
Betyder det att känslor kan ändras så snabbt? Betyder det att man egentligen inte var särskilt kär till att börja med utan bara lurade sig själv? Eller betyder det att man försökte så länge att man till slut bara har hat kvar? Eller att man har så pass mycket känslor kvar att man måste skära av kontakten för att orka?
Självklart är det olika för alla men jag har känslan av att killar lättare kan stänga av känslor och gå vidare som om inget hänt. Men det kanske är en grov generalisering?
Jag tycker att göra slut kan jämföras med ett dödsfall om man mäter den psykiska och känslomässiga skadan. Man vet ju (oftast) att man aldrig mer komma somna bredvid personen, resa med personen, vara nära personen igen. Så i praktiken är det ju som att han/hon är död, iaf för dig.
Jag vill aldrig mer vara med om det, det är för uppslitande för mig, jag orkar inte sådana känslomässigt jobbiga saker. Men ingen är immun och kärlek är inget beständigt, hur stark den än är från början. Man måste hitta den på nytt hela tiden, även i samma förhållande.