…hate everything else. Idag är en sådan dag. När det gäller utseendet sitter det mesta i våra egna tankar och har ganska lite med verkligheten att göra. Jag tror att de flesta tjejer känner igen sig i det faktum att man vissa dagar kan känna sig skitsnygg och andra vill dra en påse över huvudet. I ”verkligheten” är skillnaden såklart inte lika stor. Har man en självkritisk inställning är det lite som att ha en stor fläck man bara flyttar runt. När jag var missnöjd med min vikt var jag helt fokuserad på det (gällande min egen spegelbild). Nu när jag har min idealvikt reflekterar jag däremot aldrig över vikt överhuvudtaget. Jag går knappast runt och känner mig glad eller nöjd över att ha nått min idealvikt. Istället hittar man automatiskt något annat man vill förändra. Så flyttar man runt ”fläcken” i all oändlighet och går runt i ett konstant missnöje medan man skakar av sig alla komplimanger. Att vara söt eller snygg är bara ”normen”, det räcker liksom inte. Man vill vara perfekt. Så fastnar man i någon slags symmetrisk mardröm där alla kroppsdelar kunde ha varit lite större, lite mindre eller lite rakare. Det ironiska i situationen är att man inte kräver samma perfektion hos andra människor. Perfektion är liksom inte intressant ur något annat perspektiv än att man själv vill uppnå det. Jag går inte det minsta efter utseende när jag dejtar. Inte heller när jag väljer vänner. Varför kräva mer av oss själva än vi gör av andra människor? The truth: I don´t have to be perfect. Neither do you.
Du har så rätt som vanligt . Den förra killen jag var förälskad i hade en ganska stor , böjd näsa . That was hot ! ; ) puss
Kloka ord Ellen. Dumt att jag är så självkritisk när jag älskar skavanker på andra. Som Carolina Gynning, att hennes ena öga är mindre när hon skrattar. Eller min syster som har sneda tänder. Eller min vän som har en knöl på näsan. Jag ÄLSKAR alla dessa små detaljer, det gör ju personen. Perfektion är tråkigt!