Update.

Det finns inget skönare att gå osminkad, i tofs. Det gör jag hela tiden här i Småland. Idag har jag skrivit tre kapitel på första boken och är nu nästan framme vid hälften. Mitt mål är att bli helt klar med den till 28 augusti då jag åker till Venedig.  Jag har suttit framför datorn nästan en vecka i sträck nu, och om det fortfarande är fint imorgon väder tänkte jag åka lite båt – jag har ju inget direkt syfte med att vara vitast i stan. En sak jag inte riktigt förstår är hur människor som ogillar någon starkt, fortfarande orkar följa personens blogg, och till och med lägga energi på att kommentera. Jag känner mig verkligen mentalt överlägsen den typen av personer.  Särskilt när personen som kommenterar min moral är någon jag själv har sett många gånger spy ner sig själv och kissa på sig pga grav alkoholism.  Sedan har jag ett visst mått av medlidande eftersom jag inte tror att ett missbruk handlar om moral utan en gen som gör att belöningscentrum i hjärnan har en defekt. På ett liknande sätt som någon med diabetes producerar för lite insulin. Jag är ogärna den som kastar sten i detta avseende då jag själv under perioder har festat mycket, även om det inte alls går att jämföra med att leva i missbruk. Jag följer enbart personer jag vill ha i mitt liv eller som inspirerar mig – och skulle inte ens få för mig att lägga tid på att läsa om någon jag avskyr.Avsky är ett hårt ord men det finns  personer som äcklar mig på grund av deras handlingar.   Till den gräns att jag antagligen skulle spy om jag träffade någon av dem i verkligheten. En av dem är den 19-åring som skryter på FB om de utrotningshotade djur hon dödar i Afrika. Men skulle  jag följa och kommentera henne på någon social media skulle det definitivt irritera mig mer än henne.