Olivera på Carpe Diem klippte faktiskt av en decimeter på håret igår och tog ut en del extension. Inte för att jag ville bli mindre ”Stureplans-aktig” (min mammas expertis) utan för att det kliade i hårbotten i nacken. Igår kväll/natt var som en mardröm. Min svullnad bara minimal nu och det räcker nästan med Alvedon mot smärtan. Så helt plötsligt känns det som om jag, likt Alice i Underlandet, faller ner i ett stort svart hål, med ångest, hjärtklappning, frossa som inte hjälper med dubbla filtar, yrsel, illamående och dålig mage. Jag trodde att jag var döende. Sedan spädde jag på det hela lite på egen hand genom att lyssna på Maggios ”Snälla bli min igen” och ”Inga kläder”. Maggio är som knark för oss känslomänniskor. Jävla Maggio! Jag låg och storgrät i flera timmar. Men det kändes lite bättre efteråt.
Ringde Sjukvårdsupplysningen i morse när jag inte hade blivit bättre, och tänkte att det kanske var någon slags ”sjukhus-sjuka” efter min op. Men sköterskan berättade att det var typiska symptom på AT efter Citodon/Oxynorm jag hade ätit i fyra månader pga tumören. Jag hade slutat med dem hastigt då asken tog slut. Min tumör borde ha opererats bort för tre månader när den upptäcktes. Då hade jag inte legat och skakat i sängen som en junkie de senaste dagarna av den enda orsaken att jag följt LÄKARENS ordination på smärtstillande. Jag blev nästan morfinberoende av orsaken att vi har sjukhusköer på över tre månader för ”akuta operationer” (läkarens egna ord”). När vi har förkortat vårdköerna till en rimlig nivå, när vi inte utförsäkrar cancerpatienter, när vi har ett försvar som skulle klara av att hålla riksgränserna åtminstone några dagar. Då nysvenskarna som redan är här mår bra, har fått sysselsättning och känner sig som en del av det svenska samhället. Då. Och först då borde vi diskutera en fortsatt invandring (utöver de asylsökande som FN kontrollerar). Man får ju lov att skriva så nuförtiden. Sedan Reinfeldt ”släppte” bomben att invandringen inte var gratis. Alternativet blir ett samhälle där ALLA mår dåligt.
Men just nu är jag inte ledsen längre även fast jag känner mig sjuk. Danijel är på väg hit från Markaryd (nästan två timmars bikörning) bara för att ge mig en kram. Skickar vidare en kram till alla mina läsare!