Min artikel i Smålandsposten idag:
Som land har vi i flera sekel kunnat ta vår frihet för given. Den frihet som för så många länder och folk känns ouppnåelig. Att vi har lyckats upprätthålla fred är om något en orsak att fira! Vi har inte behövt försvara Sveriges gränser nyligen men det betyder inte att vi aldrig kommer att behöva göra det igen. Efter 200 år av fred hopar sig yttre hot åter på horisonten. Om Sverige anfölls i dag skulle fienden mötas av öppna dörrar. Det svenska försvaret står inför en total systemkollaps skrev försvarsanalytikern Johan Tunberger 2013. Det är lika sant idag.
Låt oss aldrig ta vår fred eller frihet förgiven!
Fram till 1983 kallades vår nationaldag för svenska flaggans dag. En norrman berättade för mig att i staden där han bor hade alla klätt sig i nationaldräkter eller sina finaste kläder den 17 maj och sedan gått ut på gatorna för att vifta med flaggor, se barnparader, lyssna på körsång och hurra! I Sverige hade de goda kallat detta rasism. När man förklarar att man firar för att man älskar sitt land hade de goda sagt: Men flaggorna då? Flaggor betyder nationalism och nationalism är nazism?
2010-talet kommer att gå till historien som det decennium då IS utrotade de kristna i Syrien samtidigt som de demolerade ovärderliga kulturskatter och historiska föremål. Ett decennium då det sedan länge blivit självklart för kurder att dölja sin dialekt för att inte behöva möta Islamiska statens bödlar.
Viljan att ge flyktingar en trygghet i vår svenska kultur finns, och den är stor. Men hur ska dessa nya medborgare kunna känna sig svenskar när inte ens vi vågar göra det?