Intervju med Alex Schulman och Sigge Eklund – Del 1

Jag och Anja steg en tidig tisdagsmorgon ombord på MTR Express, på väg till Göteborgs bokmässa. Ombord på tåget befann sig Alex och Sigge för att promota sin nya bok TID och jag och Anja hade lyckats boka in en intervju och gemensamt skrivit ihop några frågor. Vi fick exakt tio minuter på oss och den mycket trevliga PR-tjejen stod utanför deras privata ”Suite” med en stoppklocka i handen. Vår stund med super-duon började dock med att Alex och Sigge,  som de nyfikna ”iakttagare” de är, ville veta mer om våra bloggar. De pratar i munnen på varandra, med den lätthet som vanligtvis återfinns hos gifta par eller syskon.

Ni känns lite som ett gift par – på vilket sätt kompletterar ni varandra?   
Sigge: Ja, precis som ett gift par.
Alex: Vi är väldigt olika och väldigt lika. Vi är båda lika besatta av våra barndomar. Vi är två betraktare och jag har hittat en broder i att Sigge betraktar livet som jag gör. Vi är iakttagare, skribenter och tycker om berättelser och berättandet. Vi har också många olikheter, Sigge det kan ju du berätta lite mer om?
Sigge: Jag tror Alex är lite mer neurotisk lagd, en orolig själ så att säga. Men å andra sidan betyder det att han tar in livet mer. Det jag tycker är spännande med Alex är att om han till exempel går och köper blöjor, då kommer han att se detaljer i det. Han kommer ha känt och sett någonting i alla människor i butiken. Medan jag skulle gå ner till butiken med gröt i huvudet, utan känslor, däremot gå därifrån med en teori om affärens verksamhet – och på så sätt kompletterar vi varandra bra. Sedan tror jag att vi kan använda varandra mer än ett gift par. När man gift måste man vara hövlig, men vi kan istället få ut vår mörka energi. Om Alex har en dålig dag, då kan jag bjuda på det – att han får ut sin irritation, och tvärtom. Att vi kan vara varandras spottkoppar.

(Alex avbryter Sigge och säger att han svarar för långt.)

Alex: Jag svarar kort på frågor och Sigge ger långa svar.
Sigge: Ja, ni hör ju den passiva aggressiviteten som uppstår.

De ler initierat mot varandra och jag ställer följdfrågan om det finns något som skulle kunna få dem att bli ovänner – på riktigt.

Sigge: Jag känner Alex så väl nu att jag skulle kunna svara att jag tror att jag har sett alla sidor.  Så det skulle vara märkligt om det
kom upp någonting nu som skulle vara upprörande…..Men om han hade varit pedofil så hade det varit svårt att acceptera.
Alex: Men om jag hade varit det så hade du väl ändå på något sätt ömmat för mig?
Sigge: Nej , det skulle vara väldigt svårt att umgås med dig om du förgrep dig på barn.
Alex: Men det skulle vara synd om mig då ju!
Sigge: Jag vet, men det får du ta med en terapeut i så fall – inte med mig.

Om någon av er var otrogen med den andres fru – är det något ni skulle komma över?

Sigge: Nej, men jag har svårt att se att det skulle kunna hända.
Alex: Malin är ju rätt tajt i och för sig…

Sigge ignorerar Alex sista uttalande men inflikar att det som däremot skulle kunna hända är att de skulle ha det så bra tillsammans  att deras podcast skulle bli ointressant. Och att han själv kan tycka att det är irriterande med pods där folk trivs med varandra hela tiden.

Sigge: Man blir bara arg och avundsjuk när man hörsånt. Folk gillar att det finns en glipa där.

Fortsättning följer…