Det här med förhållanden är komplicerat. Alltid. Först är det någon slags maktkamp om vem som har övertaget och man turas om att ”jaga” varandra tills man båda hamnar på samma nivå och lyckas bli ihop. Sedan känns det omöjligt att hitta den där perfekta balansen mellan trygghet/ tillit och att faktiskt inte ta varandra för givet. Det där med att bli bekväm och sluta anstränga sig för varandra känns som den oundvikliga fällan om man lever ihop och träffas dagligen.
Ibland känns det också som om ens handlingar får motsatt effekt och att man skulle vinna på att spela ett spel istället. Om Måns vill hålla om mig och jag tar bort hans arm får det honom bara att vilja hålla om mig ännu mer. Om jag blir svartsjuk för någon onödig grej känns det som om han måste göra om det för att visa att jag inte kan bestämma över honom. Man kan aldrig hålla fast någon, även om man vill. Men det är ofta först när den andra har tröttnat helt som man upptäcker det.
Ibland känns det som om vi till och från alla är småbarn när det kommer till förhållanden och att man sitter i samma sandlåda. Oavsett ålder.
