På min förra blogg på Finest brukade jag sällan skriva alls när jag mådde dåligt. Nu känner jag att man inte behöver skämmas över att känna sig låg. Inte ens om man, som jag, tycker att man skapar sin egen lycka. Ibland misslyckas man. Ingen är perfekt.
Världen är hård mot alla, fast på olika sätt.
Du har mat för dagen, tak över huvudet och din hälsa. Du vänner som sviker och en pappa som är alkoholist.
Du har alla pengar i världen, du är vacker och smal. Du spyr på toaletten, din syster dör i en bilolycka.
Du har ditt drömjobb, en snygg man och två friska barn. Din man slår dig när ingen ser och dina barn har problem i skolan.
Förstår ni vad jag menar med det?
Alla har vi dagar då allt går fel eller då vi känner oss orättvist behandlade. Frågan är bara om vi visar det eller håller det inom oss.
Idag var en sådan dag för mig. Bestämde mig för att åka till Växjö över helgen för att komma ifrån. Måns följer antagligen med eftersom vi ska köra tillbaka BMW:n som min pappa har fixat backspegeln på.
Jag & Frida var på Fornarinas pressrum idag i Gamla Stan. Eftersom alla presskontor bara har plaggen i en storlek (small) var det en del jag inte kunde ha, ex deras skor som bara finns i strl 37. (Jag har 38/39)
Frida, the stylist-nazi som jag numera kallar henne, var väldigt bestämd på att jag skulle ha denna satinjacka på mig.

Jag tog mycket tveksamt med den hem, men Måns höll med mig. Det är en jävligt cool jacka, men det är INTE min stil. Eller någon som är över 25. Som tur är hittade jag två andra toppar Frida godkände som fick följa med, så det är mellan de två jag väljer på plåtningen i morgon. Ni får se sen.
And after all…
tomorrow is another day

Vadå? Du mår mycket dåligt för att det bara fanns små storlekar?