Jag tycker att det finns en press i samhället på att känna sig glad och lycklig hela tiden. Har ni inte tänkt på hur jobbigt det är för alla människor som mår dåligt. Att man utöver att man mår dåligt ska behöva må dåligt över att man mår dåligt?
Jorden är en väldigt vacker men väldigt sorglig plats fylld av orättvisor och tragedier. De flesta människorna lever i akut fattigdom och utan hopp till bättring. Att gå runt och vara lycklig hela tiden när så många människor lever i total misär är ett tecken på världsfrånvändhet och brist på solidaritet.
För mig är det mer sunt att leva med ett visst mått av nedstämdhet som kommer från egna och andra människors sorger. Och sedan uppleva stundvis lycka och glädje när det kommer anledningar. När man tittar på den man älskar. När man läser en rolig artikel eller får hålla en valp. När man klarar en tenta eller ger bort en present.
Det betyder inte att jag är deprimerad och lider man av klinisk depression ska man givetvis söka hjälp. Men att kunna gå runt och vara lycklig jämt är inte bara orealistiskt utan även ego. Så tycker jag.
jag lever hellre livet tvärtom, lycka och lättsamhet ska vara grunden, kärlek, men sen att då och då drabbas av melankoli (igår blev jag helt besatt av en artikel om hur urfiskade karibiens hav är och började nästan gråta) eller bli påverkad av negativa saker är helt normalt. men, det vikitgaste är att man utgår från sig själv. det finns så mycket kärlek och ljus i världen, och jag tror starkt på att om man kan göra sig själv lycklig i första hand, så kan man göra andra lyckliga. vad tror ni?